Frodo, framför allt

 

Idag följde jag med Adam när hans "Äventyrsgruppen Älgarna" från Friluftsfrämjandet skulle ut och vandra Upplandsleden. Tre ledare, sex barn i åldrarna 8-12 år och fyra föräldrar följde med. Och en hund också! Jag hade skrivit till alla innan och frågat om det var okej att jag tog med mig Frodo.

 

Vi samlades klockan 10 vid badplatsen Kairo nere vid Mälaren i Upplands Väsby och sedan gick vi förbi Sättra ridskola, Skeppartorp och upp mot varggropen vid Runsa slott innan vi kom fram till Runsa fornborg. Tanken var att vi skulle gå ända till Rosersbergs slott men de yngsta barnen orkade inte. Sammanlagt gick vi drygt 8 kilometer i ganska svår terräng.

 

 

I fyra timmar var vi ute och jag tror Frodo var kopplad i kanske 3½ av dem - resten av tiden sprang han lös. Jag blev groteskt besviken över att vi mötte så många hundägare vid början av vandringen, för Janne hade sagt att det nästan aldrig är några hundar där när HAN går där. Tror ni inte att vi mötte tretton hundar redan de första hundra meterna in på Upplandsleden?! Jag var ju tvungen att ha Frodo kopplad tills de andra hundarna var utom synhåll.

 

Sedan släppte jag lös honom och då hände följdande: han sprang längst fram, till ledaren Henrik, och tittade noga på honom. Sedan sprang han sick-sack genom vårt långa led med 13 personer och när han kom fram till de två flickorna som gick längst bak så puffade han snällt på den ena. Sedan kollade han på mig som för att säga "Jag har koll, matte!" och så rusade han längst fram i ledet.

 

Han visste bättre än vi människor var spåret gick, för det luktade väl av tidigare vandrare. Frodo tog alltså täten och ledde gänget. Han stannade upp, spanade ut över oss, rusade längst bak och puffade på tjejerna, störtade längst fram igen.

 

Så där höll han på i TIMMAR! Jag vågar inte ens tänka hur många kilometer han har sprungit idag...

 

 

Och snacka om att han blev vandringens stora samtalsämne: ALLA pratade om honom och var helt fascinerade av hur mycket han vallade. Sackade de yngsta barnen efter så stod han kvar och väntade in dem tills de skyndade sig lite.

 

Vid ett tillfälle gick vi uppför en avskyvärt brant slänt (jag trodde jag skulle kollapsa när jag gick med varma kläder och tung packning i 90-gradig lutning...) men hunden skuttade i förväg som om det var ROLIGT att springa i uppförsbackar. Sedan stod han så där som gymnastiklärarna i skolan och RÄKNADE IN OSS! En efter en släpade vi oss pustande upp och ställde oss vid Frodo. Inte förrän alla tretton var uppe på höjden började han röra på sig igen.

 

Jag tycker att Frodo vallar oss fem när vi är ute och går i skogen, men det här har jag aldrig sett maken till. Han är helt fenomenal! Dessutom får han folk att må bra. De som var lite trötta passade på att klappa honom i förbifarten när han sprang förbi. Småbarnen gav han pinnar till, som de skulle kasta till honom. De vuxna pratade om hur gärna de ville ha en hund. Och alla snackade om hur härligt det är när man kan ha en hund lös och veta att den inte sticker iväg.

 

 

Efter någon kilometer stötte vi på två lösa hundar men Frodo rusade fram och hälsade och sedan var det inget mer med det. Värre var det när vi kom upp till hyttan där ett ungt par tänt en lägereld och skulle laga mat. De hade en gigantisk rhodesian ridgeback-hane i koppel.

 

Adam som gick före mig hann se det här (tack och lov!!!) och ropade åt mig att koppla hunden. Medan jag satte fast Frodo i kopplet så mumlade jag att jag egentligen har för ont i ryggen. Då tog Henrik över honom. Nu i efterhand kan jag ju tacka min lyckliga stjärna för det...

 

Vi kom upp mot hyttan och såg hur mannen vid lägerelden höll i sin hunds koppel men inte orkade dra in honom till sig, så stor och tung var han. Hunden såg rätt otrevlig ut, hotfull på något vis. Mannen hade fullt sjå att överhuvudtaget kunna hålla i honom. Tur att Henrik, Adams ledare, är lång, stor, stark, muskulös och har hmmmm... några extra kilo, om man säger så. Dessutom är han van vid sin systers stora hundar.

 

Frodo fick totalt fnatt när han närmade sig ridgebacken på en halvmeters avstånd. Han gjorde ett utfall och vräkte sig mot den andra hunden som svarade med ett öronbedövande skällande och morrande. Jag är så glad att Henrik höll i Frodo för jag skulle inte ha orkat det. När Frodo slängde sig ut, skällde och högg i luften, så gick Henrik emellan hundarna (otroligt modigt, tycker jag!). Han stod som en mur mellan dem. Höll Frodo i extremt kort koppel och slet med sig honom därifrån. Jag stannade och frågade ridgebackens ägare om de skulle vara kvar där en stund, så att jag kunde få släppa Frodo igen - en bit därifrån. Jodå, det lovade de.

 

"Å vad gulligt, han försvarade oss mot den där otrevliga hunden!" sa en av mammorna. Hmmm. Det tror jag inte, men jag sa inget om det.

 

Vi gick vidare och då visade Henrik mig att Frodos övertänder hade gett honom tre röda (inte blodiga, men nästan) små bett i underarmen. Han hade jacka och tröja på sig men det hade gått igenom. Jäkligt jobbigt... Jag bad förstås om ursäkt. Henrik fattade ju att det inte var han som var det tilltänkta offret, utan den andra hunden. Frodo själv var på strålande humör och hade glömt hela incidenten - han sprang vidare i spåret och var som vanligt.

 

 

Hela vandringen gick alldeles otroligt bra och han fick enormt mycket beröm. Det enda man klagade på, var att han inte stannade och ville bli klappad. "Han är inte så kelig" sa flera och verkade besvikna. Å andra sidan är han ju hemskt trevlig mot alla människor, vill leka med alla och behandlar alla lika. Frodo är verkligen rättvis, alla ska inkluderas.

 

En enda incident till inträffade på de fyra timmarna och det var under lunchrasten. Då fick vi koppla honom vid ett träd eftersom han försökte snatta mat. Jag hade inte med mig något alls till honom (förutom några nävar falukorvsbitar som muta och belöning). Trodde inte han skulle bli hungrig. Vatten hade Adam med sig till honom, men ingen mat.

 

När jag stod och åt min polarkaka med ost på så känner jag plötsligt hur någon DRAR i ena änden av smörgåsen och så ser jag hur hela mackan försvinner ner i Frodos gap. Han brukar inte tigga och han har aldrig tagit mat ur handen på oss förut. Han var vrålhungrig! Barnen samlade ihop korvbitar och smörgåsar till honom och matade honom med det.

 

På eftermiddagen kom Janne och hämtade oss med bilen och då höll Frodo på att somna i bilen på vägen hem. En mycket lyckad dag och en väldigt trevlig vandring!
//Mona