Frodo, framför allt

Jag har fått ladda lite för att orka skriva det här sista kapitlet, men nu gör jag ett försök.

 

Varken jag eller Janne sov mycket den där natten mellan torsdag och fredag. Skönt nog ringde de inte från Albano mitt i natten och det var det första vi kommenterade på morgonen: inget telefonsamtal. Jippie! Kvällen innan hade veterinären sagt att Frodo själv inte verkade begripa hur sjuk han var, och det tyckte vi var underbara nyheter.

 

Nu skulle bilen besiktigas och jag tiggde att Janne skulle åka (det brukar vara jag som åker till verkstäder och bilbesiktningar eftersom det oftast har varit jag som varit hemma på dagtid), så det gjorde han. Det gick fort eftersom det ligger i närheten och vi hade en bokad tid.

 

Adam var hemma för han mådde dåligt. Joel var hemma och förberedde sig för att åka in till KTH och skriva en stor tenta. Linus däremot var på sitt jobb på Jästbolaget.

 

Torsdagsförmiddagen var helt avskyvärd. Jag vet inte vad pojkarna gjorde, men jag tror att de satt vid sina datorer och koncentrerade sig på plugg eller spel. Janne programmerade när han inte var iväg med bilen.

 

Jag borde ha jobbat, men det var som om jag hade myror i kroppen. Jag har ingen lust att skriva det här, för jag förstår om alla som läser det tänker att jag tolkar in för mycket, att jag förmänskligar Frodo, att jag inbillar mig känslor som inte djur har och att jag uppförstorade något som minsann alla andra klarar av.

 

Men för MIG var det plågsamt att veta att en hund som jag levt med dygnet runt i fem år utan annat än en handfull avbrott nu låg ensam, övergiven, svårt sjuk på ett djursjukhus och säkert undrade om hans familj inte ville ha honom eller aldrig tänkte hämta hem honom igen.

 

Jag var tvungen att behärska mig på morgonen för jag visste att veterinärerna ville gå ronden, men jag gick av och an som professor Balthazar. Klockan nio, halv tio, tio. Får man ringa nu? Halv elva. Får man ringa NU DÅ?

 

Jag pratade med mig själv i huvudet och försökte peppa mig genom att tänka på Ykai (en annan beauceron) som blev huggormsbiten och fick ligga länge på sjukhus. Och Siri som också blev huggormsbiten och minsann tappert uthärdade att ligga på sjukhus. Och alla andra hundar som gjort operationer eller legat kvar för observation - de var ju duktiga och klarade det (och deras ägare var nog inte hälften så spattiga...)

 

Man får inte ringa till Albano och fråga om inneliggande patienter - man ska vänta på att veterinären hör av sig. Men det finns faktiskt en gräns.

- Det är VÅR hund! skrek jag till Janne. Vi måste få bestämma över VÅR HUND! Om han så ska dö om bara några veckor, så ska han komma hem hit och vara trygg först. De kan inte kidnappa honom!

- Jag åker nu! skrek jag sedan. Jag tänker åka och hämta tillbaka honom. De kan ju inte bara hålla kvar honom om vi inte vill.

- Varför ringer de inte? tjatade jag, fast han inte kunde svara.

- Kan man ringa nu, tror du? sa jag, fast jag visste att man inte fick.

- Nä, nu får det vara nog! Nu har han varit där sedan onsdag kväll och det har gått mer än ett och ett halvt dygn sedan vi åkte. Han vet ju inte att vi pratar med sjukhuset - HAN tror att vi har övergett honom.

 

Veterinären Isabella hade ringt prick klockan sex på kvällen på torsdagen. När det hade gått 18 timmar och hon ännu inte hade återkommit, så tyckte jag att Albano hade förverkat rätten att be hundägarna att inte ringa. Man måste väl få rapporter LITE oftare än en gång om dygnet? Vi skulle ju få hämta hem honom - och om han var för sjuk så måste vi väl ändå få veta det?

 

Jag skrev ett mejl till Albano. Det kan de inte förbjuda. Klockan var exakt tolv och det hade alltså gått arton timmar utan att vi hört ett pip från dem. Antingen var det jädrigt arrogant eller så var det illavarslande.

 

Jag satt nästan och studsade på kontorsstolen när jag skrev, för egentligen ville jag inte vänta en sekund utan bara slänga mig iväg och leta reda på Frodo och hålla om honom.

 

Så här skrev jag:
"Min hund - beauceronen Frodo - är inlagd hos er. Jag vill respektera att inte ringa och störa, utan avvakta att veterinären hör av sig, men det är fruktansvärt svårt så jag skriver istället.

Vi fick ett samtal från er strax innan 18:00 igår. Nu är klockan snart 12:00 och det innebär att vi inte har hört något alls på 18 timmar. Det är lång, lång tid att vänta 18 timmar när man vet att ens djur är så sjukt så det kan dö eller måste avlivas.

Vi vill så oerhört gärna ha hem vår hund, även om det bara är för en kort tid. Han har aldrig någonsin under hela sitt liv varit bortlämnad och vi vill inte att hans sista dagar ska vara i en bur på ett djursjukhus, borta från sin familj. SNÄLLA, kan ni framföra till veterinären som tar hans om Frodo att det är vår önskan att han får komma hem nu genast idag?"

 

Det dröjde inte många minuter så ringde veterinären. Hon förklarade att Frodo hade blivit sämre och att de såg att hjärtsäcken åter igen fylldes på med blod i en snabbare takt än de hade önskat. Det enda som återstod var en stor operation, men det tackade jag nej till och hon blev mycket lättad för hon sa att deras kirurg hade sagt att han inte ens skulle operera sin egen hund om den var i det skicket.

 

Isabella trodde att framåt kvällen skulle Frodo vara lika dålig som när vi kom in med honom på onsdagen. Jag sa att det inte fick hända och att vi isåfall ville avliva honom genast, innan han hann bli rädd eller få svårt att andas. Veterinären sa att hon tyckte det var helt rätt och att vi var välkomna närsomhelst, det var inte panikbråttom för hunden mådde väldigt bra just nu.

 

Vi berättade för pojkarna. Joel bestämde sig för att skippa sin tenta på KTH och ringde istället Linus på jobbet, samtidigt som jag skickade ett sms. Det stod "Kom hem NU GENAST!". Men på Jästfabriken får de inte ha privata mobiler på arbetstid så vi beredde oss på att Janne skulle åka och hämta honom. Joel fick tag i honom, för Linus hade smugglat undan sin mobil eftersom han väntade sig att något sånt här kunde hända. Tur nog hade han min pappas bil på jobbet, så han kom hem inom loppet av kanske tio minuter.

 

Adam var väldigt handlingskraftig och plockade ihop bollar, kudden som hans klasskompis Kevin sydde till Frodo och några fina gosdjursleksaker. Jag packade ner lite godis och näsdukar. Joel tänkte på att ta med sig solglasögon, för han insåg att vi skulle se helt söndergråtna ut. 

 

Vi lovade varann heligt och dyrt att Frodo skulle få ett underbart slut och att vi inte skulle låta honom se oss ledsna. Sedan tryckte vi in oss i bilen och åkte till Albano.

 

Jag var helt säker på att vi fattat rätt beslut och resten av familjen sa samma sak. Ett stort lugn infann sig. Beslutet var fattat och vi VISSTE att vår superenergiska turbohund aldrig skulle behöva utstå en stor operation och lång, lång tid av restriktioner och förbud efter det. Hans liv var att springa! Det var inte rätt mot honom att låta honom utstå den sortens konvalescens.

 

När vi åkte för att träffa vår hund en sista gång så pratade vi bara om hur bra vi skulle göra det här, för man kan aldrig göra om det om det inte blir bra på första försöket. Jag var förstås ohyggligt ledsen, men - det låter ju helt bisarrt! - jag var lycklig över att vi hunnit bli förvarnade medan det fanns tid och att vi skulle ha makten att låta hunden somna in långt innan han blev rädd igen. Det kändes faktiskt bra.

//Mona