Onsdagen den 16 mars:
När vi kom in till Albano vid sjutiden på onsdagskvällen var vi tillsagda att köra runt byggnaden och gå in på infektionsmottagningen, för de ville inte ta in någon i den stora entrén när det fanns en risk för att han kunde smitta. Vi blev insläppta i ett minimalt väntrum och fick höra att det var kaotiskt eftersom de hade fått in flera akutfall.
-Bered er på att det tar tid! sa djurskötaren som tog emot oss.
Frodo vankade av och an hela tiden och vägrade lägga sig. Det är fruktansvärt jobbigt att titta på någon som har så ont att den inte kan lägga sig ner. Hela tiden försökte han, men flög upp igen efter några sekunder.
Öronen hängde platta. Han såg ledsen ut och tittade inte på oss. Svansen hängde spikrakt ner mot marken, det tror jag aldrig jag sett förut. Han flämtade och tungan hängde ut ur munnen.
Efter en stund provade Janne att gå ut med honom, ifall han behövde rastas. Men Frodo ville inte lämna mig, utan ställde sig och glodde mot glasdörren och ville in till mig igen istället för att kissa.
Vi fick komma in i ett undersökningsrum som var väldigt trångt och dystert. Klockan var mycket. Jag tog några bilder av honom med min mobil, tänkte ju så klart att han skulle vara frisk dagen därpå. Före- och efterbilder, liksom. Nu vill jag inte ens TITTA i mobilens fotoalbum för jag vågar inte se de där bilderna.
Jag sms:ade till Bitte, Eva och Tove som oroligt undrade hur det hade gått. Jag sms:ade till barnen att det verkade ta tid och att vi skulle komma hem sent.
För precis fyra år sedan.
Djurskötaren kom in igen och frågade om det var okej att hon tog prover och gjorde lite tester. Alla veterinärer var upptagna och om vi ville vänta på dem så skulle vi få sitta ännu längre. Vi ville inte vänta en sekund! Det var en väldigt trevlig, lugn och duktig tjej som noga kollade igenom Frodo. Vi fick sätta på honom en nätt och enkel munkorg, men det hade inte behövts för han skulle inte orkat bita henne vad hon än gjort...
Hon tog blodprover men de visade inte på något exceptionellt. Hon klämde igenom hela ryggraden men Frodo hade inte ont någonstans. Hon letade symptom på ormbett.
Hon klämde på magen jättelänge, men han var "mjuk och fin" där, så inget verkade fel. Han hade lite bleka slemhinnor i munnen - det var inte bra. Hon tog tempen men den var normal.
Hennes slutsats var att han antagligen hade en akut inflammation orsakad av autoimmun sjukdom, det kunde drabba unga aktiva hundar utan förvarning - men när hon började flexa, böja och stretcha alla leder så var de varken svullna eller ömmande. Ingenting tydde på att han hade ont i lederna.
Det sista hon gjorde var lyssna på hjärtat. Och så länge hon lyssnade! Frodo var dödstrött och orkade inte stå upp längre. Han hade sin nya fina svarta parkour-sele som är stadig och har ett handtag. Jag stod böjd över honom och höll bokstavligt talat uppe honom för att han inte skulle falla omkull medan djurskötaren undersökte honom. Vidrigt. Helt vidrigt. Han stängde ögonen och bara hängde lealös i min famn.
När hon hade lyssnat jättelänge sa hon att det verkade vara något fel på hjärtat. Det slog inte rytmiskt. Visserligen har hundar inte sån rytm som vi människor men det här var något annat, det här var en arytmi som var onaturlig.
- Och hjärtat slår väldigt, väldigt långsamt... sa djurskötaren och såg oerhört bekymrad ut.
- Han gillar inte att vara här! Han gillar inte veterinärer! Han är kanske rädd! sa jag stressat, fast jag begrep att han snarare borde ha ett hjärta som slog för fort då.
- Men då skulle hjärtat så fort, inte långsamt, sa djurskötaren och bekräftade det jag visste.
Hon försvann ut ett tag. Jag och Janne letade EN MILJON orsaker till varför Frodos hjärta skulle slå långsamt. Varenda diagnos vi någonsin hört talas om!
Frodo nästan ramlade omkull sovandes, men kunde inte ligga ner. Djurskötaren kom in igen, sa att vi måste lämna hunden över natten för observation. Han skulle röntgas och göras ultraljud på, men de ville ta upp honom en våning upp där de hade de finaste maskinerna. Vi fick ta av halsband, koppel och sele. De satte ett billigt retrieverkoppel - ett sånt där tvinnat snöre med ögla bara - runt halsen på honom. Lustigt nog var det i "hans" rosa färg.
Sedan gick jag ut genom dörren. Frodo försökte följa efter. Janne gick direkt efter mig och stängde dörren om oss - men vi hann båda se hans lilla svarta nos som försökte klämma sig ut.
Fy fan. Att lämna honom i det skicket, ensam på ett stort sjukhus. Jag blev helt tom inuti. Janne sa också senare att han inte kunde känna något alls, det var för hemskt.
Alla som varit med om inskolning på dagis vet vad jag pratar om. Att lämna ett barn som gråter och skriker sig klibbsvettig efter mamma, sträcker ut sina små knubbiga armar mot en och snyftar så kroppen skakar. Maaaaamma! Och så bara öppnar man grinden, går ut, åker till jobbet och grinar hela vägen.
Så var det. Som om det fanns en osynlig navelsträng mellan oss och den SLETS av brutalt. Vi lämnade vår skyddsling och han måste känt sig fruktansvärt övergiven just när han behövde oss.
Det sista de sa, var att de ville ha våra telefonnummer om de behövde ringa men att de enbart skulle ringa på natten om det var verkligt angeläget. Annars skulle de ringa på förmiddagen efter ronden. Vi satte oss i bilen och körde hem. Vi kom in med en hund som hade ont i magen av hästbajs - och vi åkte hem utan en hund.
Klockan 22:09 fick jag ett sms från Bitte "Har ni fått veta någonting vad det kan vara?" och jag svarade "Vågar knappt skriva det men veterinären sa hjärtat...". I den stunden jag skrev den meningen gick allvaret upp för mig och jag förstod att jag kanske aldrig skulle få hem min hund igen.
//Mona
Kommentera