Torsdagen den 17 mars:
Jag kunde inte sova mer den natten efter att jag pratat med veterinären. Tror jag slumrade till lite just i gryningen men totalt sov jag bara kanske två-tre timmar den natten.
Jag och Janne jobbar ju hemifrån så vi kunde åka till Albano när som helst.
Joel skulle åka in till skolan men lät bli, satt hemma och pluggade istället.
Varför Linus var hemma minns jag inte, han jobbar så underliga tider.
Adam hade sitt viktigaste prov - de nationella proven i svenska - den dagen så jag svarade undvikande på alla hans frågor när han gjorde sig i ordning på morgonen och ville inte visa honom att jag hade gråtit. Det var viktigt för mig att han gick iväg till provet vid gott mod och gjorde sitt bästa.
Torsdagsmorgonen gick. Jag satt hela tiden och kalkylerade med att ronden borde vara klar. Nu då? Nu då! Men ingen hörde av sig.
När Adam kom hem från sitt viktiga prov vid lunch hade jag och Janne oroat ihjäl oss över Frodo och vi bestämde att vi skulle åka till Albano och avliva hunden om han var så dålig. Inte en minut till skulle han ligga där och plågas! Eller ännu värre: stå upp och plågas.
Barnen var tysta och ledsna. Vi klämde in oss i bilen och åkte under tystnad till Danderyd, någon gång vid tolvtiden. Vi gick in i receptionen och jag sa "Vi vill träffa vår hund, Frodo Ekelöf, och jag tror jag ska betala för en avlivning". De gulliga tjejerna som jobbar där är verkligen omtänksamma. En av dem reste sig genast och sa åt oss att följa med henne till ett avskilt väntrum där inga andra satt. "Klart ni inte ska betala! Lugn bara så kommer veterinären, hon äter lunch just nu."
Vi fick vänta en kort stund, sedan kom vår veterinär med munnen full av mat. Hon började prata om vad Frodos tillstånd hade orsakats av - det fanns en anledning som var överlägset vanligast men även andra varianter - och sedan tystnade hon när hon såg att vi stod stela och stumma som stenstoderna på Påskön.
-Trodde ni att ni inte skulle få tillbaka honom? undrade hon förfärad.
Då klappade jag ihop totalt och började storgrina och det var fler som var tvungna att vända sig bort och torka tårarna. Veterinären klappade lite tafatt på mig och sa att vi skulle få hem Frodo samma eftermiddag. Han låg just nu uppkopplad med EKG och om vi skulle visa oss så skulle nog mätningen bli HELT fel!
Hon förklarade att han hade ett sensationellt starkt hjärta. Den pärsen som han varit med om under natten brukar man inte överleva. Några få procent kan förmodas klara en sån ansträngning, och Frodo var en av dem! Hon sa att hans hjärta såg väldigt starkt och fint ut. Det var det som hade räddat livet på honom, i kombination med att de fått bort all vätskan förstås.
- Ni får hem er hund i eftermiddag! sa veterinären och jag log men kunde inte få fram ett ord. Det låter förstås jättekonstigt men det var AVSKYVÄRT att först vara ledsen en hel natt, morgon och förmiddag och därefter bryta ihop och storgråta framför folk och sedan *KA-BOOM!* ska man vara överlycklig över ett glädjebesked. Den berg-och-dalbanan önskar jag inte min värsta fiende.
Nu skulle Frodo göra klart EKG:et, få medicin mot arytmin och fortsatt näringsdropp. Sedan kunde vi hämta honom på eftermiddagen. Han mådde bra, hade rastats utomhus och verkade vara vid gott mod.
När vi åkte hem kunde vi knappt tro vad vi varit med om. Både glädje och oerhörd lättnad men också en sån känslomässig torktumling så man var helt slut efteråt. Nu skulle vi i alla fall få hem honom. Veterinären hade sagt att han hade "två veckor eller två månader" kvar att leva, men det kunde vi ta. Nu skulle han bara få ha det mysigt och sedan skulle vi i lugn och ro boka tid för avlivning - ingen sån här hemsk panik.
Jag pratade med mina föräldrar, skrev till silogårdengänget, skickade sms. Familjen ställde in sig på att vi skulle få ha vår hund bara ett kort tag men göra hans sista tid i livet så bra som möjligt.
Klockan 18:00 ringde veterinären. Jag hade börjat oroa mig igen, för nu hade ju eftermiddagen gått och vi hade ännu inte fått hem honom. Nej, det var fortfarande för stora arytmier och de vågade inte släppa ifrån sig hunden. Han skulle få medicin intravenöst och de ville att han skulle sova över där.
Vilken massiv besvikelse. Den känslomässiga berg-och-dalbanan fortsatte: hunden som skulle hämtas hem blev trots allt kvar på sjukhuset.
Det här var en hemsk, hemsk dag. Jag tror inte ens vi åt någon mat, eller så var det den här kvällen vi beställde pizza för ingen orkade ens tänka på att laga något.
På kvällen när vi skulle lägga oss, gjorde jag och Janne upp att vi skulle ta hem Frodo dagen därpå, oavsett vad som hände. Han skulle vara omgiven av sin familj åtminstone några dagar, om så inte ens en vecka, men han skulle känna sig ompysslad och trygg igen.
//Mona
Kommentera