Jag har inte kunnat skriva på hundbloggen sedan skolavslutningarna, för så fort vi åker till landstället måste jag snåla med att lägga upp tunga bilder.
Det här är vad som har hänt sedan den 19 juni:
På midsommarafton åkte vi till Hjortkvarn för att fira med Eva, hennes grannar som har Iakka, Bitte och Jari som hade med sig Fanny och Freja samt förstås Sandra och Philipp - de schweiziska ägarna till Yago och Joubacca. Hejja hade två dagar tidigare fött sina valpar: tolv stycken! Jag, Janne och Joel fick hjälpa till att väga dem och hålla i dem när Eva skulle göra rent i valplådan.
Skrattretande många små valpar. De ska få namn som börjar på bokstaven M. Jag har föreslagit Midsommar eftersom det var då de föddes och Mirakel eftersom de överlevde trots all dramatik, men även Mazarin och Maräng om man kan tänka sig att ta två. Och grabbarna föreslog Megatron och några andra tuffa namn som jag glömt bort.
Joel försöker få Jixxa att fatta att hon måste springa efter innebandybollarna och fånga dem.
Med oss hem från Hjortkvarn fick vi Jixxa, Jessies syster, som vi faktiskt inte känner utan bara har träffat några gånger förut. Det blev lite för körigt för Eva att ha tolv små valpar och en nyförlöst Hejja förutom sina egna hundar - och vi hade ju inget emot att få en sommarhund.
Linus, Adam och Joel spelar innebandy hemma i trädgården med Jixxa som inte ännu har fattat reglerna i innebandy.
Adam är fast besluten att lära Jixxa att bli en ny Frodo.
"Hej Janne! Det luktar skinksmörgås om dig..." tigger Jixxa.
Frodos fina parkoursele har vi haft stor nytta av hela sommaren även om den egentligen var för stor för Jixxa. Hon gick fint i koppel och verkade gilla selen (eftersom hon stoppade in huvudet i den självmant när jag höll fram den).
Jag gjorde en stor laddning smörstekt blodpuddingsgodis i ugnen.
Jixxa pustar ut i skuggan av flädern.
Till skillnad mot vad Eva påstått skulle hända så bet inte Jixxa sönder en enda grej på de sju veckorna hon var hos oss, utan hon var tvärtom försiktig med prylarna. Här är en fotboll som hennes syster Jessie redan har punkterat.
Det var ju inte meningen att hon skulle få ligga i soffan men i början måste man fjäska lite extra, tänkte vi, eftersom hon inte känner oss och ALLT är nytt för henne. Hon har aldrig varit hemifrån förut utan att Eva varit med, aldrig bortlämnad till folk - och vi känner henne ju inte ens! Ny miljö, nya människor, nya saker att upptäcka hela tiden, nya regler, nya rutiner. Jixxa tyckte tydligen det var bäst att somna bakom Adam och Janne i tevesoffan.
Färsk vitkål dög inte åt lilla fröken, inte gurka heller. Överhuvudtaget åt hon inte så mycket grönsaker. Pälsen tappade hon medan hon stod och övervägde om vitkålen dög eller inte... Hon fällde kopiöst de första veckorna.
Jag gjorde en fleecefläta till Jixxa och den gillade hon att kampa med.
Det tog kanske ett dygn där hon var lite avvaktande och undrade vilken miljö hon hamnat i - men sedan var det faktiskt som om hon var vår egen hund. Helt underbart! Hängde med på allt vi gjorde, var glad hela tiden, ungarna fick leka hur mycket som helst med henne och alla fick gosa med henne utan att hon någonsin tröttnade. Hon fann sig så snabbt i att få en ny familj!
Det enda problemet vi hade (förutom att hon fällde så mycket päls att man kunde bli galen!) var att hon skällde besinningslöst på alla gäster. Även hundvana och snälla och trygga gäster. Pappa, grannarna, bekanta, hantverkare. Vi insåg rätt snabbt att det handlade inte alls om människorna som sådana för de var både män och kvinnor, barn och gamla, långa och korta - det handlade om att de kom in i vårt hus utan att hon först hade sett dem. Hon är väl van vid att ha total överblick över Evas gård och dessutom Axi som springer i förväg och tar kommandot.
Vi förstod också rätt snabbt att även om Jixxa är van vid att vara ute och leka med Hejja och Iakka och ibland Axi så är hon inte van vid så mycket motion och aktiviteter som vi har i vår familj. Hon var totalt färdig på kvällarna! Tre promenader, boll-lekar, dog parkour, joggingturer, rallylydnad.... Hon var SÅ nöjd med allt som hände, men det märktes att hon inte var van vid ett sånt schema.
Jixxa begrep fort vilka gränser vi har i trädgården och försökte inte smita (trots att det är hur lätt som helst).
Mamma Fanny körde totalt slut på sin dotter i den stora hundrastgården i Rosersberg. Jixxa må ha långa ben, men Fanny har vinnarskalle...
Sedan åkte vi till landet (där Linus och Janne redan var med den ena bilen). Det märktes att Jixxa är van vid bilåkande för hon sa inte ett pip om att det var långt med sju timmar i bilen, utan lade sig bara ner och sov.
//Mona
Kommentera