Frodo, framför allt

Söndagen den 13 mars var den där dagen då Frodo gjorde en sån enastående fin träningsinsats på söket hela den förmiddagen, att jag senare på kvällen anmälde oss till vårt livs första tävlingar. Det här var en jättebra dag som jag minns med bara ren glädje. Vi var verkligen ett team, ingen tvekan, och jag var så otroligt stolt över honom - och över vad vi hade åstadkommit.

 

Måndagen den 14 mars tror jag att vi tog det ganska lugnt och hade en helt vanlig arbetsdag med insprängda promenader, lek och rallylydnadsträning i trädgården.

 

 

Tisdagen den 15 mars tänkte jag att jag ville prova att gå på Järvafältet från Överby gård. Det finns en skylt där men jag fattar inte riktigt HUR de menar att man kommer fram till Järvafältet? Pilen pekar mot ett stall och en ridskola och några hästhagar...

Jag bestämde mig för att ta bilen till ridskolan - det låter ju löjligt med tanke på hur nära det är, men det tar en kvart att gå dit så det skulle sno minst en halvtimme av min arbetsdag bara att komma till och från startpunkten.

 

Frodo och jag åkte alltså bil till Överby gård, parkerade där och gick en fantastiskt härlig promenad helt på måfå! Han var på strålande humör och jag riktigt såg hur glad han var över att få gå på ett nytt ställe.

 

 

Vi följde en bred, upptrampad stig där det bevisligen gått hästar med tanke på hästskoavtrycken i leran och allt hästbajs... Frodo mumsade i sig några hästbajsklumpar som var så färska så de rök av värme i morgonkylan! Men jag sa åt honom på skarpen och han fick inte smaka något mer på hela promenaden sedan.

 

Vi gick en rejäl sväng genom skogen - otroligt vacker visade den sig vara! - och ut på stora ängar. Jag minns att jag pratade mycket med honom, som "Ska vi ta vänster här? Nej, vi chansar och går till höger" eller "Verkar det här rätt, tycker du? Kommer vi inte tillbaka till hästgården om vi följer ridspåret? Jag tycker vi går över bäcken istället!", ja ni fattar. Det underbara med Frodo var att han stannade, stod still och tittade mig i ögonen när jag pratade så där. Helt lugn, bara väntade på vad som skulle hända härnäst.

 

Det var en riktigt spännande promenad eftersom jag inte hade en aning om vart stigen ledde. Till slut kom vi ut i Viby! Där hittar jag ju, men det är hemskt långt att gå bil- och gångvägar hem därifrån så vi vände och gick genom skogen tillbaka. Det var bara att följa hästarnas spår. Efter en bra stund kom vi tillbaka till bilen och då hade jag gått mycket längre än vad planen var från början.

 

Frodo såg mycket nöjd ut med att morgonpromenaden hade blivit ett litet äventyr, han hoppade glatt in i bilen och vi åkte hem för att fika med Janne och berätta allt om vårt lilla äventyr. Efteråt har jag och Janne pratat mycket om hur tacksamma vi är för att vi verkligen hade en toppenvecka innan Frodo dog, att vi hittade på roliga saker, att vi njöt av honom och han av oss. Det finns ingen tvekan om att han hade ett fint liv in i det sista.

 

Onsdagen den 16 mars var Janne ute på golfbanan med Frodo på förmiddagen. De gick en långpromenad och sedan lekte de med bollen. Jag var inte med, så jag ska inte skriva vad som hände - men jag har förstått att Janne är glad och tacksam att de hade en jättefin stund tillsammans men att han upplevde hunden som trött.

 

Efter lunch åkte jag för att handla mat på Coop, för det fanns inget hemma. När jag kom hem vid tretiden öppnade Linus dörren för mig (han hade just kommit hem från jobbet) och släppte ut Frodo. Då SKA Frodo rusa fram till bilen och han SKA nästan klättra in i bagageluckan för att se vad jag handlat. Men nej, han gick inte ens fram till bilen. Jag tyckte det var konstigt, för det har nog aldrig hänt under alla år förut. Jag kastade en godis till honom men han fångade den inte, utan lät den landa på marken.

 

- Vad har hänt med Frodo? frågade jag oroligt.

- Jag vet inte, jag har inte gjort något. Joel har spelat innebandy med honom, svarade Linus.

Jag såg att Frodo sakta lufsade efter mig, helt olikt honom. Gick in i tamburen och ropade argt:

- Vad har ni gjort med hunden? Han är ju helt slut! VAD HAR NI GJORT?!!!

Jag var jättearg.

Joel ropade från övervåningen att han hade spelat innebandy men gett upp eftersom Frodo inte sprang på bollarna. Jag var helt tokarg vid det laget, trodde att Joel hade pressat hunden till max. Janne ropade också från övervåningen att han höll på att bli galen på att Frodo vankade av och an och störde honom, trots att han sagt "gå och lägg dig" flera gånger.

 

Jag brukar inte vara sjåpig när det gäller hunden eller barnen. Vi åker inte till veterinären för minsta grej. Jag anser att det mesta går att lösa med lite vatten och vila. Men den här gången kände jag att något är riktigt, riktigt fel. Jag tror inte det var att han flämtade eller gick av och an, utan att han för första gången inte hade kommit springande för att välkomna mig hem och inte ens orkade fånga en godis som han fick "gratis".

 

Jag gav honom rent vatten men han ville inte ha.

Jag klappade honom massor men han stod bara still och flämtade.

Jag tog fram en MUSH-rulle och gav honom djupfryst, som en glass, om det var så att han behövde svalkas. Men han bara nosade på den och vägrade smaka ens en liten bit.

 

Jag gick in i mitt arbetsrum och han följde efter. Medan jag skrev till Bitte, Tove och Eva i privata konversationer på Facebook gick Frodo omkring i mitt rum och vägrade lägga sig ner. Tokstressande. Hela tiden flämtade han. Jag blev alltmer övertygad om att han blivit förgiftad eller hade svår magvärk.

 

Fick förslag från de tre andra tjejerna på magomvridning, tarmvred, giftigt avmaskningsmedel i hästbajset osv. Googlade på nätet, kunde inte hitta att något passade precis in på Frodo. Eva ville att jag skulle åka in om det fanns minsta tecken på sån där magomvridning, jag lovade att hålla noga koll. Tove skrev "bättre att ringa veterinären en gång för mycket än en gång för litet" och jag tänkte att det är ju sant.

 

Jag ringde Albano, det stora djursjukhuset i Danderyd, och fick prata med en veterinär. När jag hade förklarat allt så sa hon genast "KOM IN! Kom hit nu genast. En hund som inte kan lägga sig ner har väldigt ont." Jag och Janne slängde i oss varsin macka på stående fot och tog med oss hunden. Han hade inte legat ner på tre-fyra timmar vid det laget och var helt svag i kroppen. Knappt att han orkade gå till bilen och hoppa in. Vi fick bära in honom i buren. Halv sju på kvällen åkte vi i ilfart till djursjukhuset - och då började det hemska.

 

Jag skriver ner det här för att jag ska kunna gå tillbaka senare, när allt kanske börjat bli luddigt. Det får bli lite som en dagboksanteckning.

Men nu orkar jag inte mer. De följande fyrtio timmarna var bara fasansfulla...

//Mona