Det har varit två rätt tuffa dagar, idag och igår. Ni som tycker att jag skriver FÖR positivt och att allt är så perfekt hos oss, ska veta att vi har haft massor av slit med en hund som biter och nafsar konstant, pinkar inne (och även bajsar när det inte passar lille herrn att vara ensam) samt får vanisnnesutbrott där han rusar omkring i soffan och skäller på alla som närmar sig.
Nu är han tillbaka efter uppfostringskuren hos Eva och har lagt av med bitandet helt samt det mesta av nafsandet. Men hjälp, vad mammig han är. Jag blir TOKIG!
Har läst om några andra F-valpar som klarar sig så utmärkt bra själva och som kan sitta kvar långt från sin ägare och som klarar valpkursen galant. Om ni vill veta, så finns det exemplar som INTE beter sig så perfekt. Min valp är så kär i mig så han ylar när jag går på toa, han öppnar ytterdörren när jag går till brevlådan utan honom, han skäller i en dryg timme i sträck (jodå, jag tog tid!) och LIDER SVÅRT när han inte får vara med mig.
Orkar inte gå in på detaljer, för nu måste jag hinna jobba lite, men bilderna talar väl för sig själva:
Den här bädden ligger vanligen i hans bur. Igår hade jag kundbesök som stannade i 2½ timme (!) och hade låst in honom - mätt och trött - i buren för att han skulle sova. Han gnällde och skällde och krafsade och betedde sig men jag tänkte att det finns INGET han kan göra. Så fel jag hade! Han slet den fina bädden i stycken... När jag släppte ut honom lade han sig på mina fötter (bokstavligt talat, fast jag STOD UPP) och somnade, säker på att jag inte skulle kunna gå någonstans utan att han märkte det.
Idag kom en annan kund på besök. Nu fick Frodo ligga inlåst i buren UTAN sin trasiga bädd (jag tänker försöka laga den och vill inte att han har sönder den ännu mer). Lite mer än en timme satt han där inne, och det var hans sovtid. För att få hunden att hålla tyst hade jag mutat honom med ett märgben, men han SKREK i en hel jävla timme... Jag pendlar mellan att vilja nacka honom och att tänka "han älskar mig ju bara!".
Ändå hade jag sett till att han hade fått en långpromenad strax innan, gett honom mat och vatten, kollat att han hade kissat och bajsat samt hade satt mig och läst en tidning mitt framför buren som Eva tipsade om för att Frodo skulle begripa att "nu vilar vi". Han gillar sin bur, så det går ingen nöd på honom. Problemet är att han vill att jag ska stanna kvar i rummet och det vill inte jag.
Så, om ni trodde det var perfekt hos familjen Ekelöf så kan jag härmed dementera det. (I övrigt hävdar jag fortfarande att han är den sötaste och smartaste valp jag träffat, så den mesta tiden är vi bara jätteglada över att ha honom.)
//Mona
Nu är han tillbaka efter uppfostringskuren hos Eva och har lagt av med bitandet helt samt det mesta av nafsandet. Men hjälp, vad mammig han är. Jag blir TOKIG!
Har läst om några andra F-valpar som klarar sig så utmärkt bra själva och som kan sitta kvar långt från sin ägare och som klarar valpkursen galant. Om ni vill veta, så finns det exemplar som INTE beter sig så perfekt. Min valp är så kär i mig så han ylar när jag går på toa, han öppnar ytterdörren när jag går till brevlådan utan honom, han skäller i en dryg timme i sträck (jodå, jag tog tid!) och LIDER SVÅRT när han inte får vara med mig.
Orkar inte gå in på detaljer, för nu måste jag hinna jobba lite, men bilderna talar väl för sig själva:
Den här bädden ligger vanligen i hans bur. Igår hade jag kundbesök som stannade i 2½ timme (!) och hade låst in honom - mätt och trött - i buren för att han skulle sova. Han gnällde och skällde och krafsade och betedde sig men jag tänkte att det finns INGET han kan göra. Så fel jag hade! Han slet den fina bädden i stycken... När jag släppte ut honom lade han sig på mina fötter (bokstavligt talat, fast jag STOD UPP) och somnade, säker på att jag inte skulle kunna gå någonstans utan att han märkte det.
Idag kom en annan kund på besök. Nu fick Frodo ligga inlåst i buren UTAN sin trasiga bädd (jag tänker försöka laga den och vill inte att han har sönder den ännu mer). Lite mer än en timme satt han där inne, och det var hans sovtid. För att få hunden att hålla tyst hade jag mutat honom med ett märgben, men han SKREK i en hel jävla timme... Jag pendlar mellan att vilja nacka honom och att tänka "han älskar mig ju bara!".
Ändå hade jag sett till att han hade fått en långpromenad strax innan, gett honom mat och vatten, kollat att han hade kissat och bajsat samt hade satt mig och läst en tidning mitt framför buren som Eva tipsade om för att Frodo skulle begripa att "nu vilar vi". Han gillar sin bur, så det går ingen nöd på honom. Problemet är att han vill att jag ska stanna kvar i rummet och det vill inte jag.
Så, om ni trodde det var perfekt hos familjen Ekelöf så kan jag härmed dementera det. (I övrigt hävdar jag fortfarande att han är den sötaste och smartaste valp jag träffat, så den mesta tiden är vi bara jätteglada över att ha honom.)
//Mona
