På förekommen anledning lägger jag inte ut detta på Facebook - utan här, trots att det är en hundblogg. Dagen efter Deas bedrift på tävlingsplanen var det dags för nästa familjemedlem att prestera toppresultat. Adam slutade grundskolan! Sista dagen i nian. Avslutning i Rotebrokyrkan med rektor som råkar vara Adams mentor (det är så de kallar klassföreståndarna nuförtiden), som grät av rörelse när hon skulle tacka av niorna. Även jag och Janne satte med tårar i ögonen och tittade på de här fina barnen som är en så underbar klass.
Musikfröken E som även Joel och Linus hade, och som varit gravid på varenda skolavslutning jag varit med på...
Lärarna C och V som även Joel och Linus hade och som var jätteglada åt att se alla våra tre pojkar tillsammans denna dag. Det är onekligen lite speciellt att ha sina barn på en liten friskola där alla känner alla!
Adam har fått komma fram och ta emot sitt betyg. Alla eleverna i klass 9 ropas fram en och en för att ta emot en vit ros och ett kuvert med sitt avgångsbetyg.
Adam och hans klasskompis Joella.
Fina A!
Gympaläraren Malcolm var både Linus och Adams mentor och blev mycket känslosam när han skulle krama om alla sina elever. Här är det en av Adams äldsta och bästa vänner, M, som tar emot betyget.
Adam och klasskompisen A får ta emot betyg av sin andra mentor, Katarina, som nu är skolans rektor. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna hon heller. Hon har haft den här klassen i fem år och det är en liten skola där man verkligen engagerar sig i varann.
Katarina och Adam, när han fick gå fram för att ta emot guldäpplet som endast de allra bästa eleverna får. Om du har fått betyg som är värda 300 poäng eller mer hör du till det absoluta toppskiktet och Hertig Karls friskola har instiftat en "300-klubb" för de få elever som får så fina betyg. I Adams lilla klass med 21 elever var det hela sex personer som fick så höga betyg!
När vi gick till skolavslutningen visste vi att Adam hade goda chanser, men ingen visste helt säkert vilka betyg lärarna satt - så det blev en härlig överraskning att han fått så många A och B (och fick ett stort guldäpple med sig hem).
Adam med två klasskamrater som också fick så bra betyg och tog emot publikens applåder.
Sedan kom den riktigt stora överraskningen. Varje år delar skolan ut ett stipendium till en elev som man anser vara extra mycket värd det. Man ska dels ha gjort stora framsteg i sin utbildning eller höjt sina betyg avsevärt eller på något annat vis gjort en aktningsvärd insats i skolarbetet OCH man ska vara en god kamrat och visa att man respekterar skolans värdegrunder.
Jag hade inte en tanke på att Adam skulle få stipendiet. Han har flera gånger röstats fram som Klassens Kamrat, men jag trodde aldrig en sekund att det var han som skulle få stipendiet.
Jag hade inte en tanke på att Adam skulle få stipendiet. Han har flera gånger röstats fram som Klassens Kamrat, men jag trodde aldrig en sekund att det var han som skulle få stipendiet.
Janne och jag satt helt mållösa när rektor ropade upp hans namn och han fick gå fram inför hela församlingen för att ta emot det fina priset. Gissa om vi är stolta!!!
Efter en massa sång och tal var det fika i klassrummet och ännu mer tal och sång. Lärarna sjöng för eleverna en specialgjord visa om var och en av dem. Mycket gråt och kramande och presentutdelningar. Adam blev framröstad till Klassens Atlet av sina kompisar eftersom han fick A i idrott och har skolrekordet i löpning och längdhopp.
Delar av klass 9 på Hertig Karl 2015/2016.
Joel, Linus och Adam efter skolavslutningen.
Mina stiliga killar! Adam med det tunga guldäpplet.
Så nu är grundskolan över för Adam och han ska plugga naturvetenskap i höst på gymnasiet. För mig och Janne är en era över. Nu har vi inga barn på dagis eller i skolan längre - nu är alla stora! Det är både vemodigt och väldigt skönt på samma gång. Joel började förskoleklass hösten 2000 när Adam var nyfödd. Nu sexton år senare är vi äntligen klara med alla föräldraråd, upprop, kvartssamtal, utvecklingssamtal, skolsköterskebesök, klassförälderåtaganden. Det som var roligt år 2000 är inte fullt så kul så här många år senare, så jag är mest glad att det är över nu.
//Mona
