Jag och Janne bestämde igårkväll att vi tänker låta kastrera Frodo - och det var INTE ett lätt beslut, kan jag säga.
1. Janne och pojkarna vill gärna att Frodo får bli pappa. De vill ha en liten Frodo-son om några år. (Helst vill de klona just Frodo men det verkar enklare och billigare att låta honom bli pappa.)
Jag betvivlar att jag orkar med en valp eller önskar en till hund så länge Frodo lever.
Valpar.
2. Jag och Janne tycker att man principiellt inte bör ändra i djurets natur för att uppnå något som gagnar människan. Nästan alla vilda djur - och nästan alla människor - får minsann para sig och majoriteten får någon gång fortplanta sig. Ska man verkligen ta sig rätten att bestämma att ens djur inte ska få göra något så grundläggande och primitivt? Inte ens en enda gång i livet?
3. Vi tycker allihop att Frodo är minst lika snygg som någon annan hane som får bli pappa. Eller snyggare! Och det skulle knappast vara något problem att fixa fler utställningsmeriter om det är DET som krävs.
Vi vet att Frodo är mycket läraktig och tror säkert att han kan skaffa sig lite andra meriter än bara utseendemässiga: vi tränar ju faktiskt lite allt möjligt med honom och borde kunna få någon utmärkelse om vi satsar på det.
Men kanske är kraven på hanarna väldigt höga? Vi har hört många olika bud. I slutändan är det ändå så att det skulle vara Eva som skulle hitta en tik till honom, för det klarar vi inte själva - och i konkurrensen med Figo står sig nog Frodo slätt. Att bara para honom med en TREVLIG tik för att få GULLIGA valpar kan man glömma. Hundarna måste prestera (förutom att ha tjusiga stamtavlor och fina meriter). Vi kommer aldrig att hitta någon som är villig att låta sin tik få en kull schyssta beauceroner vars pappa inte vågar valla, inte har vunnit någon tävling och inte är någon champion.
Läskiga djur.
4. Vi vill hellre försöka träna bort hans icke önskvärda beteenden än skära bort dem. Vår hundcoach Birgitta Färdeman har inte kastrerat sina hanhundar (rottweilers) och hon har resonerat precis som vi gör. Men hon har samtidigt sagt att vi ska vara medvetna om att det beteende som just Frodo har är ENORMT svårt att träna bort - snudd på omöjligt eftersom det är en så stark drift - och vissa djur är mer påverkade än andra. Hon och veterinären menar också att just vår hund verkar vara en sån som skulle må bra av en kastrering. Alla blir inte lugnare, men de tror att Frodo hör till dem som skulle bli det.
Spanar efter Leia som är på väg in i löpet.
5. Vi har tränat massor men rår inte på allt. Visst, vi är amatörer och nybörjare. Visst, vi hade säkert kunnat göra saker annorlunda från början. Men vi har en mycket pålitlig, trevlig, mjuk och människovänlig hund (nästan hela tiden...) som jag tycker att vi på det hela taget har lyckats bra med. Och det är väl INGEN som ifrågasätter att hela F-kullen är hrmmm... MYCKET?! Vi har lagt ner helt bisarrt mycket tid på att få honom till den han är idag. Timtals dagligen! Och kurser och hundcoacher och läger. Vi har verkligen gjort vad vi kunnat för att uppfostra honom till en vettig individ. Men det räcker inte. Inte för oss i alla fall.
Han är ju fin mot människor och en social och glad hund.
6. Vi vill inte ha en hund som är tjock, har ful tovig päls och är inkontinent. Det där med övervikt hoppas jag kunna avstyra genom att Frodo inte är så glupsk och dessutom rör mycket på sig. Ful päls är trist men inte hela världen. Inkontinent blir var femte hund, men man kan ge hunden medicin mot det. Vi tycker det är värt risken.
Tjocka hundar är ju måttligt roliga, men magra hundar är inte heller så kul.
7. Man kan inte vänta hur länge som helst med att kastrera. Jo, det kan man väl om man avser att hunden ska bli steril. Men om vill få bort vissa hormonrelaterade problem så bör man kastrera direkt när hunden kommit in i tonåren och blivit könsmogen. Kring 8-9 månader rekommenderas om man vill ha en neutrumhund, men då kan man riskera att den inte växer till sig riktigt. Frodo kommer att vara 2 år och 8 månader, vilket kanske är i senaste laget men klart bättre än att vänta ännu längre.
Frodo med storebror. I USA knipsar de minsann bort pungkulorna när valparna bara är ett halvår.
8. Frodo är besatt av hundtjejer. Vi har helt sluppit det där med ylande och gnällande som en del pratar om att deras hanhundar håller på med ifall tikar i grannskapet löper. Han har heller aldrig rymt eller förföljt någon tik. Han tappar inte aptiten - har ju ingen aptit att tappa...
Vi bor i ett villaområde i en förort. Det innebär att det bor långt många fler hundar här än det gör inne i stan eller ute på landet. Var och varannan familj har en hund och det på en begränsad geografisk yta.
Vi kan inte gå en enda promenad - INTE EN ENDA! - utan att vi möter en handfull andra hundar och utan att det luktar kiss utmed precis hela vår promenadväg. Året om möter vi tikar som löper, som ska löpa, som har löpt. Jämt!
Veterinären menar att det skapar en onaturlig stress och hög grad av oro hos hanhundar. Hon menar att det är snällt att kastrera Frodo för att få ner testosteronhalten med ungefär 95%, eftersom den antagligen gör honom stressad och uppjagad HELA TIDEN. Och vi märker ju en enorm skillnad när vi kommer ut till landet där det inte bor en enda tik. Det är som att vi får en helt ny hund!
Underbart att vara på landet, där det inte finns några andra hundar - bara rådjur, rävar, harar, kaniner och vildsvin.
9. Det är faktiskt inte roligt när så mycket av Frodos liv går till att sniffa och slicka! Jag vet folk i brukshundklubben som menar att detta är en uppfostringsfråga. Isåfall är jag och Janne helt sjukt värdelösa på att uppfostra vår hund. I en tättbefolkad förort med hundratals hundar bara här i lilla Gillbo-området så är det hopplöst att gå en vända utan att Frodo sniffar hela tiden och jag själv beordrar "HÄR!" och blir arg över att han inte kan koncentrera sig.
Värst är träningarna. Hur kul är det att han kan avbryta det vi håller på med för att springa ett varv på appellplanen och nosa?! Ja, det är arrogant av honom och jag begriper att vi inte borde acceptera det - men det är jättesvårt att kontrollera honom när hans radar slår på och signalerar TIK HAR KISSAT HÄR. Det har hänt för många gånger.
För att inte tala om hur överjävligt det var på allmänlydnadskursens avslutning när Sara skulle bli hundinstruktör och det var en tik i höglöp som hade gått runt på parkeringen, på grusvägarna där vi skulle vara och på appellplanen där vi skulle visa upp oss. Fy fasen, vilket vidrigt minne... Frodo var helt sjuk. Han deppade, gick med huvudet sänkt, såg ledsen ut, dreglade massor, ville inte lyda, ville inte göra någonting mer än ligga och se sjuk ut i bilburen.
Bilden har inget med texten att göra, men jag hittade den när jag bläddrade i mitt arkiv. Om vi får bort fixeringen vid väldoftande tjejer tror jag att vi får en fantastisk hund för han är redan så himla trevlig större delen av sin vakna tid.
10. Han är faktiskt inte så gullig hela tiden. (Nej, men det är INGEN hund, kanske ni tänker. Men nu menar jag nog lite mer än så...) Den som åker på stryk är jag. Tack och lov för det, för det vore vidrigt om han hoppade på andra. Några gånger har det varit överslagshandlingar då vi har mött aggressiva hanhundar i trängda lägen. Det kommer vi att få fortsätta träna på att komma tillrätta med. Sånt försvinner inte för att testiklarna försvinner.
Men de andra gångerna som Frodo har vänt sig mot mig (och två gånger mot Janne, en gång mot Andreas och en gång mot vår tränare) är i samma situation: löptikar och kissfläckar. Han kan bli jättesur om han inte får slicka på kissfläckar. Vi har provat massor av strategier men kommer inte tillrätta med detta.
Man kan slita i strypkopplet eller klippa till honom, han slutar inte ändå. Godis, klicker, belöning eller distraktioner ska vi inte prata om... Det enda som händer är att om han är RIKTIGT inne i sniffandet så morrar och brummar han mot den som håller i kopplet - och då kan det smälla till på en halv sekund om man inte utstrålar rätt pondus och lugnt bara tar honom därifrån.
Inte att leka med, kan jag säga. Han VET att jag och Janne är snabba och starka men driften är tydligen så enormt stark. Sedan har man ett snyggt blåmärke efter hans tänder i underarmen. Nej, jag tänker inte frisera verkligheten för det är så här det är. Jag har bildbevis men tänker inte lägga ut det på bloggen.
Och jag känner faktiskt inte att det är mitt fel, för jag har verkligen jobbat hårt på att komma tillrätta med beteendet och fått proffsig hjälp av vår hundcoach Birgitta. Han har morrat mot henne med när hon inte lät honom sniffa på tikkiss men då fick han veta att han levde... Efter det har även hon sagt: "Kastrera honom, träna honom stenhårt och flytta helst ut på vischan där ni sällan träffar tikar - eller avliva honom den dagen han hugger någon annan hund eller människa". Ja, då är ju inte valet så svårt!
Brorsan Zorro är ju kastrerad och han imponerade stort på oss med att kunna gå exakt samma promenad som Frodo utan att pinka på vartenda träd och utan att sniffa i diket hela tiden. (Det här fotot är från när de var 7 månader gamla och inte hade börjat tänka på sex än.)
Nu har vi bokat tid den 19 augusti. Efter det är det oåterkalleligt. Inga valpar som är Frodos egna! Vi har haft familjeråd och diskuterat saken ingående. Inga glada miner, men vi är överens. Vi har en fin hund men han har EN sida som fördärvar träningar, utställningar, promenader och umgänge med andra hundar - och det är det här totalt frenetiska nosandet i rumpor och slickandet på kiss. Vi tror att han blir lugnare och mer harmonisk av en kastrering.
Fyra femtedelar av familjen verkar ha lite ångest över att Frodos testiklar ska skäras bort. Den sista femtedelen "couldn´t care less". Som kompensation för familjens hemska planer för den lille prinsen i augusti, har Janne och Linus övertalat mig att köpa denna jättestora, fluffiga hundmadrass.
//Mona
