Här händer just inte mycket, som ni har märkt. Jag har ont ungefär överallt och kan inte engagera mig i Frodo särskilt mycket. Janne gör vad han hinner med och pojkarna likaså. Sedan får det räcka.
September 2011, drygt ett år sedan.
Ibland får jag grotesk prestationsångest av att läsa på Facebook vad alla våra beauceronvänner och hundkompisar presterar. Ibland vill jag inte ens gå in där för jag VET att jag kommer att få se hur många som vunnit priser i utställningar och tävlingar.
Men sedan tar jag mig samman och tänker att majoriteten av alla hundägare jag möter ute i villaområdet har ALDRIG ställt ut sin hund och ALDRIG tävlat ens i den lägsta klassen i spår, sök, lydnad eller något annat. De flesta går väl en valpkurs och så är det bra med det. Kanske provat de agility eller rallylydnad på en prova-på-kurs en eftermiddag, men inte mer.
Vi har gått valpkurs och unghundskurs med Frodo. Därutöver tävlingslydnadskurs, sökkurs och nu spårkurs. Dessutom var ju Frodo projekthund under Saras utbildning då vi skulle nöta in hela allmänlydnadspasset. Vi har varit och vallat i Mariefred två gånger också och en misslyckad gång har han fått hundmassage. Janne var ett tag med i en grupp som tränade lydnad tillsammans på kvällarna. Jag har tagit med mig Frodo på agilityträning en gång (aldrig mer!!!). Vi har ställt ut honom flera gånger och vunnit fina priser.
Jag tycker att vi har gjort mycket! Men det är INGENTING mot vad de andra hundägarna i våra kurser gör. De tävlar och tränar i allt, hela tiden, känns det som.
Vi bara latar oss.
Det här är vad som har hänt sedan sist med spårträningen:
Spårkurs träningstillfälle 5: Jag hade så ont i huvudet så jag såg dubbelt och knappt kunde resa mig. Janne vägrade åka ensam med Frodo till kursen. Jag förstår honom. Missade alltså denna gång. Det var säkert skönt för resten av gruppen.
Nosen fungerar!
Spårkurs eget träningstillfälle: Jag hasade mig ut för att träna med Frodo en (1) gång i alla fall. Åkte till det stället i Runbyskogen som vi brukar vara i, för kanske han associerar det med spår?
Först rastade jag honom rejält så att han lugnade ner sig. Sedan band jag fast honom vid ett träd och gick därifrån. Han skällde så mycket så jag blev GAAAAALEN. Jag hatar det där skällandet. Jag blir så stressad så jag snudd på får hjärtinfarkt av att höra hans grova skall över hela skogen.
Jag lade ett spår på ca 150 meter i kringelikrokar, upp på ett berg, ner i en dalgång. Ungefär var tionde meter lade jag en bit blodpudding. På slutet lade jag en snusdosa med blodpudding. Sedan gick jag till odjuret (som hade tystnat) och knatade runt i skogen för att leta kantareller i 40 minuter. Vi hittade en hel del, vilket är totalt bisarrt med tanke på alla hundratals människor som kommer dit varje vecka!
Efter det gick jag till startplatsen. Frodo satte nosen i backen (wow!) drog som tusan i kopplet (wow!) och joggade iväg KLOCKRENT i spåret (jippie!). Jag hade svårt att hänga med och försöka hålla in utan att förstöra för honom. Det var helt otroligt att se hur EXAKT han nosade i spåret. Jag hade många hållpunkter, så jag vet att han var otroligt noggrann. Nosen i backen hela tiden.
Inte en enda gång fladdrade han iväg åt höger eller vänster. På flera ställen hade jag försökt lura honom (exempelvis gå vid sidan av en upptrampad stig) men såna enkla knep gick han inte på! Tvärtom var han säkrare än någonsin. På berget skuttade han upp på en sten som jag INTE varit på men vände nästan i luften, hoppade ner och fortsatte perfekt. Spårslutet hittade han också ganska fort. Det enda som var negativt var väl tempot. Det är svårt att springa i terräng!
Mycket bättre att ha i spåret än korv, tycker Frodo.
Spårträningstillfälle 6: Vi åkte till brukshundklubben sent en vardagskväll. Vi gick ett spår som Frodo inte alls mäktade med. Det var långt, det var svårt och ute var det kolmörkt. Blä.
Alla hundägarna skulle gå i varandras fotspår runt två appellplaner, klubbstugan, en grusväg, ett stickigt snår med taggbuskar, en lång asfaltsväg, flera diken, en parkering och massor av gräsmattor där andra hundar gått. Jag kan redan nu säga att INGEN av hundarna klarade av asfaltsvägen och parkeringen - det var för svårt.
Frodo fick gå som nummer tre av fem. Ettan och tvåan är duktiga och behövde en utmaning. Fyran är ännu bättre och därför fick Frodo gå som nummer tre "för han kommer att förstöra spåret för Eja eftersom han springer åt alla håll och kanter" enligt vår kursledare Thess. Sist fick en tjej gå vars hund är för forcerad och behöver lära sig att ta det lugnt.
Frodo spårade bra på appellplanerna, lysande inne i snårbuskarna och bakom klubbstugan TROTS att han är lite mörkrädd och vid ett tillfälle stannade för att "släppa fram" mig så att jag skulle gå först, den lille sötnosen. Han klarade grusbacken sisådär men det tog tvärstopp på parkeringen. Asfaltsvägen var omöjlig. Frodo luktade på tik-kiss istället. När vi kom fram till gräset på slutet så spårade han igen. Sedan var han helt tom i huvudet och orkade inget mer.
Spårslutet var inte godis utan en sak vi haft i handen (trots att alla hade med sig godis). Någon valde en keps, någon en vattenskål - jag valde en tygkasse som jag brukar handla mat i. Frodo blev SÅ besviken när slutet var en tråkig tygkasse. Han trodde knappt sina ögon.
I övrigt: Tja, han skäller på de flesta hanhundar, gör gärna lite utfall om han är på det humöret och häromdagen morrade han åt Linus (!!!) när han inte fick slicka vaniljsåsen från Linus tallrik med äppelkaka. Vilken skithund. Otroligt att han ens kommer på tanken att mopsa sig mot oss. Han får väl ALDRIG vaniljsås, så varför skulle han få det just nu?!? Jag begriper mig inte på honom. Jag önskar han kunde lägga av med sitt larviga "jag är så stor och tuff"-beteende.
I övrigt 2: Vi har inte tränat något alls inför vårt MH i Jönköping nästa vecka. Inte ett dugg. Inga dragkamper, ingen skotträning, ingenting. Jag kan knappt röra mig så det är uteslutet att jag ska kampa med honom eller ta honom på skotträning. Får väl se hur det går på lördag... Han kanske äter upp någon av de andra (snälla!) hanhundarna innan testet, så löser sig det hela av sig självt. Så känns det idag i alla fall.
I övrigt 3: I sommar tänker vi kunna brukslydnaden och prova att tävla med Frodo i antingen spår eller sök en gång. Skit samma om vi kommer sist och får rekordlåga poäng - huvudsaken är att han kan alla momenten och att han fullföljer. När jag sa det på spårkursen så log de andra medlidsamt mot mig och fortsatte att prata om sina storstilade planer att bli elit-rallylydnadshundar eller SM-vinnare i spår.
I övrigt 4: Frodo har fått springa lös i skogen en massa på sistone. Han älskar det! Och vilken underbar hund han är när han får springa omkring hur han vill i de djupa skogarna. Aldrig att han försvinner från oss eller struntar i en inkallning. Han är toppen! Jag önskar vi kunde vara ute med honom så även på vardagarna men det funkar sällan.
Bilder får ni någon annan gång. Tack för att någon orkar läsa, trots att det varken är särskilt rolig läsning eller särskilt inspirerande bilder. När jag har ryckt upp mig så kommer förhoppningsvis något bättre.
//Mona
