Varje morgon när jag hämtar tidningen brukar jag släppa ut Frodo i trädgården så att han får kissa. Jag vet att han inte följer med mig upp till vägen så jag behöver aldrig vara rädd för att han ska springa ut bland bilarna. Han har ALDRIG sprungit upp dit, trots att vi inte har staket eller grindar. Är det något han kan, så är det "SITT, STANNA KVAR!" (åtminstone när det bara är jag där - om Fanny skulle komma så skulle han få hemskt svårt att behärska sig).
Från vårt hus upp till vägen går en grusväg tvärs över grannens tomt. Den är 55-60 meter lång. Alldeles där den börjar har jag staplat några stenar som jag brukar uppmuntra honom att kissa på, för då kanske han känner att "Där slutar mitt revir" (har jag tänkt).
Och alldeles där grusvägen slutar börjar den asfalterade Vasavägen där bilarna åker... Tvärs över gatan bor ett gammalt par i det gula huset ni ser bakom Joel.
Jag litar stenhårt på att Frodo inte rör sig utanför tomtgränsen. Men så ser jag en vit katt som står i öppningen som ni skymtar i buskarna bakom Joel på bilderna här ovan. En liten vit katt som sitter helt still och glor på Frodo. Innan jag hinner reagera har Frodo sprungit i gepardfart över hela grusgången. Jag vrålar någon sort "hit-hit-hit-pip-pip-titt-titt" så där högt och gällt som vi gjorde till valparna, men han struntar fullkomligt i mig.
Jag ser redan för min inre syn hur han rusar ut i vägen och blir påkörd av en bil, medan katten smiter iväg och inte anar vilken tragedi den har ställt till med.
STAAAAAAA-NNA! vrålar jag med en röst som inte låter som min, det är en djup röst ända nere ifrån magen.
Hunden tvärstannar EXAKT där gruset slutar och asfalten börjar. Han tittar på katten som bara är ett par meter bort, sedan vänder han och springer det snabbaste han kan tillbaka till mig. Adam tittar ut ur huset och frågar "Mamma, var det DU som lät så där? Var det DU som skrek så där högt?!" och jag svarar bara: "Skynda dig att hämta godis! Vi måste ge honom godis direkt!".
Puh, där slapp vi undan med blotta förskräckelsen. Och nu vet jag att mitt stoppkommando faktiskt funkar, om än till priset av att jag skrek mig hes...
//Mona
