Deas dagar hemma hos oss är nog rätt fulla med intryck för henne. Det är fem personer som låter, går omkring, lagar mat, leker, spelar XBox, kollar på teve, pratar högt, öppnar och stänger dörrar. Mycket att hålla reda på.
Vi går dessutom ut på massor av promenader. Igår var vi ute drygt 3 timmar med henne, vilket gav mig 18.000 steg på stegräknaren (jippie, rekord, nu ligger jag bra till i tävlingen med jobbet!).
Utöver det får hon leka med barnen som kastar bollar och pinnar samt får henne att göra en massa konster. Man får ju säga att hon är VÄLDIGT tacksam att ha att göra med, för hon ställer lojalt upp på ALLT man hittar på. Sätter sig aldrig på tvären.
Dea sover på en gammal fleecefilt på mitt arbetsrumsgolv. Hon verkar helst vilja vara nära mig - går inte gärna och lägger sig i ett tomt rum.
Hon har gått, gått och gått hela dagen igår, känns det som. Sista promenaden - vi kom hem några minuter innan Andreas hämtade henne - gick hon till slut rätt sakta för hon verkade inte lika intresserad av att pinna på längre. Hon sov när Andreas skulle ta hem henne, med huvudet hängande utanför biabädden och helt lealös i benen.
Joel och Linus fick vara ensamma med henne i 1½ timme medan jag var i ishallen med Adam som tränar hockey. De hade tydligen testat vad hon går för!
Hon fick gå balansgång på stenmuren (den är två decimeter bred så det är banne mig ingen bedrift, men grabbarna tycker hon är duktig). Hon fick leta reda på strumpor som de hade gömt eller kastat långt ut i trädgården. Hon fick leta godisar, som vanligt (de upphör aldrig att fascineras över hur målmedvetet hon går fram till de gömda små Frolic-ringarna).
Linus och Dea myser rygg mot rygg.
Hon och Joel är jättefina tillsammans, för han hörde Andreas prata om att man kan göra GESTER när man har de där lydnadstävlingarna - så nu pratar inte Joel utan visar med handflatorna "ligg ner" eller "sitt". Dea gör rätt varenda gång (Joel är väldigt tydlig) och hon ser inte alls förvirrad ut över att han inte säger kommandot högt. Det tycker jag är rätt fascinerande, för så väl känner hon ju inte honom ändå.
När vi inte promenerar eller leker så får hon sova eller vila. Om jag är ensam så jobbar jag och struntar faktiskt i henne - men om barnen är hemma så klappar och gullar de hela tiden med henne. Hon är ett gigantiskt gosedjur.
Dea har lagt sin arm (sitt ben?) på Linus arm och tigger gos.
När Andreas kom och hämtade henne blev hon så glad så hon stod på bakbenen och dansade. Riktigt så glad ser hon inte ut när vi kommer hem, men det gör inget. Att mötas av en hund som viftar - nej, PISKAR! - med svansen och trampar runt omkring en i cirklar som en galning är så himla härligt. Det är vi inte vana vid, så det blir en lika rolig överraskning varje gång!
//Mona
Vi går dessutom ut på massor av promenader. Igår var vi ute drygt 3 timmar med henne, vilket gav mig 18.000 steg på stegräknaren (jippie, rekord, nu ligger jag bra till i tävlingen med jobbet!).
Utöver det får hon leka med barnen som kastar bollar och pinnar samt får henne att göra en massa konster. Man får ju säga att hon är VÄLDIGT tacksam att ha att göra med, för hon ställer lojalt upp på ALLT man hittar på. Sätter sig aldrig på tvären.
Dea sover på en gammal fleecefilt på mitt arbetsrumsgolv. Hon verkar helst vilja vara nära mig - går inte gärna och lägger sig i ett tomt rum.
Hon har gått, gått och gått hela dagen igår, känns det som. Sista promenaden - vi kom hem några minuter innan Andreas hämtade henne - gick hon till slut rätt sakta för hon verkade inte lika intresserad av att pinna på längre. Hon sov när Andreas skulle ta hem henne, med huvudet hängande utanför biabädden och helt lealös i benen.
Joel och Linus fick vara ensamma med henne i 1½ timme medan jag var i ishallen med Adam som tränar hockey. De hade tydligen testat vad hon går för!
Hon fick gå balansgång på stenmuren (den är två decimeter bred så det är banne mig ingen bedrift, men grabbarna tycker hon är duktig). Hon fick leta reda på strumpor som de hade gömt eller kastat långt ut i trädgården. Hon fick leta godisar, som vanligt (de upphör aldrig att fascineras över hur målmedvetet hon går fram till de gömda små Frolic-ringarna).
Linus och Dea myser rygg mot rygg.
Hon och Joel är jättefina tillsammans, för han hörde Andreas prata om att man kan göra GESTER när man har de där lydnadstävlingarna - så nu pratar inte Joel utan visar med handflatorna "ligg ner" eller "sitt". Dea gör rätt varenda gång (Joel är väldigt tydlig) och hon ser inte alls förvirrad ut över att han inte säger kommandot högt. Det tycker jag är rätt fascinerande, för så väl känner hon ju inte honom ändå.
När vi inte promenerar eller leker så får hon sova eller vila. Om jag är ensam så jobbar jag och struntar faktiskt i henne - men om barnen är hemma så klappar och gullar de hela tiden med henne. Hon är ett gigantiskt gosedjur.
Dea har lagt sin arm (sitt ben?) på Linus arm och tigger gos.
När Andreas kom och hämtade henne blev hon så glad så hon stod på bakbenen och dansade. Riktigt så glad ser hon inte ut när vi kommer hem, men det gör inget. Att mötas av en hund som viftar - nej, PISKAR! - med svansen och trampar runt omkring en i cirklar som en galning är så himla härligt. Det är vi inte vana vid, så det blir en lika rolig överraskning varje gång!
//Mona
