Igår lämnade vi tillbaka Dea. Då hade hon varit här i exakt tre veckor. Dessförinnan hade hon varit en vecka hos Sara med Alea. Och någon dag hos husse och dessförinnan hos Kiki och Mattias över nyårshelgen och lite mer än så.
Med andra ord hade hon varit på fyra olika ställen under fem veckor, hos sina - som jag tror och hoppas, man vet ju inte vad som rör sig i hundens huvud! - favoritmänniskor som alla älskar henne och tar enormt väl hand om henne.
Men det var skillnad på henne denna gång och alla andra år vi haft henne, det går inte att förneka. Vi är fem i familjen och vi reagerade allihop på det. Sara sa samma sak. Därför känner jag mig rätt säker på att det inte är inbillning från min sida. Visserligen bara de första dagarna, sedan var allt som vanligt, men ändå. En tillplattad, lite kuvad och osäker och försiktig version av den Dea vi faktiskt känt i väldigt många år nu.
Hon har trots allt bott hos oss i veckovis under 5½ års tid, även om det varit mer sällan sedan Andreas flyttade till Uppsala. Jag har inte ens lagt ut alla gånger hon kommit hit på dagtid eller över två-tre-fyra dagar, utan det som synts utåt har ju varit de gånger hon bott här riktigt länge. Hon är som vår andra hund!
Och jag vet att det finns många som passat henne genom årens lopp och många som gör det än, att hon är världens snällaste och mest sociala och är så lätt att placera överallt och att det ska vara "rättvist" att alla ska få passa henne. Och att hon inte är min. Och att hon aldrig kommer att bli det. Och att jag inte är bäst för henne. Och att alla andra som träffar henne också bara vill hennes bästa. Framför allt är jag övertygad om att hon vill ha sin husse!
Det är inte alltid man säger saker med en baktanke eller dold agenda. När jag berättar hur bra Dea har det här och hur väl vi tar hand om henne så har jag aldrig en sekund tänkt att jag skulle vara bättre än någon annan. Om det låter så, så är det i alla fall inte vad jag tänker inuti.
Jag var väldigt ledsen när hon åkte hem igår.
Jag skrev ett långt, långt brev i mitt huvud, men tänker inte "posta" det vare sig till hussen eller här på bloggen. Det får sammanfattas så här: Man kan inte bo tätt inpå en levande varelse i tre hela veckor, dygnet runt, dag som natt, utan att engagera sig i den. Jag kan i alla fall inte det.
Vad andra ser, är Frodos matte som har en extra hund ett tag.
Vad jag ser, är sånt som inte finns foton på och som inte läggs ut på Facebook eller bloggas om.
Hur jag lägger mig i nattlinnet på golvet och håller om Dea tidigt på morgonen när alla andra fortfarande sover, hur jag skär ren köttet vi ska ha i grytan och ger hundarna slamsorna och smugglar undan de finaste till Dea, hur jag bonar med fleecefiltar i bilen för att hon ska ligga mysigt, hur jag säger "hej lilla gumman!" och klappar henne tiotusen gånger varje arbetsdag, hur jag tjoar lite högre när hon för en gångs skull fångar bollen före Frodo.
Igår när vi blev lämnade ensamma med "bara" Frodo insåg jag att det är en stor investering man gör när man tar in ett djur - eller en människa - i sitt liv, för det handlar inte bara om att ge torrfoder och gå några promenader.
Det är en känslomässig investering. Och det är det enda jag vill säga om den saken.
En av de första dagarna. Dea värmer sig framför brasan. Frodo står knappt ut på pallen, han föredrar när det är svalare.
Siri smyger i snön.
Dea har bollen.
Siri slet av min mammas fuskpälsmössa och försökte döda den.
Frodo och Dea väntar på att någon ska kasta bollen.
Påbylsad Joel.
Dea springer glatt i sol och snö.
Frodo med snö på nosen.
Vem hann först till bollen?
Dea med bollen igen.
Mamma, pappa, Siri och Janne. Det var väldigt kallt här, kring 18-19 minusgrader, så Siri fixar inte att vara ute särskilt länge.
"Kasta då!"
Dea. Hon ser kanske inte så glad ut, men det var hon.
Söta Frodo, fortfarande fluffig!
Frodo med rykande andedräkt väntar på att Dea ska resa sig och leka med honom. Den här dagen var de jättetråkiga och gjorde INGENTING.
Dea gnager på en mjuk frisbee.
"Skulle vi inte leka? Måste du hålla på med frisbeen hela tiden? Kan vi inte jaga varann?"
Dea ligger på rygg i kylan.
Sedan regnade snön bort och det var riktigt skitväder. Dea (t.v) och Frodo (t.h) tyckte i alla fall att det var så roligt att åka till mina föräldrar så de ville inte åka hem. Dea gömde sig bakom ett glest hallonsnår när vi skulle åka hem, hon trodde väl att hon inte syntes. Nej, hon tänkte inte hoppa in i bilen utan skulle vara kvar och leka!
Frodo, förstås.
Snön har smält och kanske blir isen på Mälaren mycket slätare nu.
Ja, inte är det MIN hund i alla fall! Han rullar sig absolut inte. Vill aldrig smutsa ner sig.
Storasyster och lillebror, även om de inte alls är släkt. Eller bästa vänner, jag vet inte hur de själva ser på sitt förhållande. Frodos enda riktiga vänner är ju Dea, Eda, Fanny, Siri och Jessie. Han är inte snäll och trevlig mot många andra hundar, tyvärr. På sin höjd accepterande eller ointresserad, men vanligen rent otrevlig.
"Du och jag, Dea!"
//Mona
1 kommentarer
AnDrEAs
04 Feb 2016 20:49
Så fint skrivet, blir lite tårögd. Dea gillar nästan hela världen, hon har sina favoriter och ni alla i familjen är en av favoriterna, det märks. Som vanligt älskar jag alla foton, denna gång lite mer än vanligt, säkert för att jag varit borta så länge. Gillar texten till sista fotot, på något sätt är det en slogan som fungerar på henne, det är liksom ganska enkelt med henne, lite du och jag helt enkelt.
Vi har haft mysiga dagar nu, bara varit med varandra och hon känns som vanligt, får se om hon visar upp något annat beteende när vi träffar andra.
Kommentera