Frodo, framför allt

Jag ser på besöksstatistiken att det faktiskt kommer in folk här varenda dag - och jag är ledsen, men det har varit stört omöjligt för mig att skriva en enda rad. Nu gör jag ett försök.

 

Nu har det gått en månad sedan Frodo blev sjuk och dog. Det har tagit oss hårdare än jag trodde. Första veckan grät jag nästan hela tiden och var helt uppriven, dels av sorg och dels av all oron kring hans sjukdom - det var ju rena rama tortyren att lämna ifrån sig honom och få så vitt skilda besked hela tiden. 

 

Sedan blev vi sjuka, jag, Linus och Adam. Antar att vi hade dåligt immunförsvar av att ha legat sömnlösa så många nätter och ätit så dåligt. Vi har helt däckade i en vecka, i någon aggressiv förkylning eller kanske influensa. De där första tio dagarna av sorg och sjukdom minns jag bara som ett töcken, en dimma. 

 

Sedan har det gått tjugo dagar till... Jag har nog gråtit precis varenda dag. Det knäppa är att jag många gånger har tänkt "vad skönt om jag inte hade Frodo!" - men så är det inte alls nu när jag verkligen inte har honom längre. Jag saknar allt och det är jag inte ensam om. Resten av familjen reagerar också på en mängd små saker som hunnit bli vana och vardag under de gångna fem åren.

 

• Någon ringer på ytterdörren och en halv mikrosekund HÖR jag hur Frodo rusar mot dörren och skäller - innan jag inser att det är blicktyst.

• Vi åker till mina föräldrar och Siri springer fram till bilen så fort vi parkerat, och står vid bakluckan och väntar tills jag visar henne att det inte finns någon kompis i bilburen längre.

• Man kan lämna en macka framme på köksbordet och den finns kvar när man kommer tillbaka.

• Dea står plötsligt hos mig inne i köket och jag inser att det måste betyda att Andreas har öppnat dörren och kommit in. Varför sa inte Frodo till?! Tänk om det hade varit en inbrottstjuv! Men nej, inget "levande alarm" finns kvar.

• Klockan är sex eller sju på kvällen och jag undrar varför Frodo ÄNNU inte har sagt till om maten, han som brukar vara så himla noga med att middag ska serveras någon gång mellan fem och halv sex. Ska han inte gå ut i tamburen och slå på den tomma metallskålen så det skramlar? Dålig stil - nu har jag ju blivit försenad med vår egen middag också.

• Det är tyst i hundbädden nedanför min säng, ingen som ligger på rygg och spretar med fyra ben i luften och snusar med sin långa nos intryckt i bäddens kanter.

• Jag tar en tugga av ett nytt äpple och jag VET att snart kommer Frodo att sitta framför mig och tigga, medan dreglet rinner ur mungiporna på honom. Äpple var den enda sak han FICK tigga av oss och det gjorde han varenda gång. Jag har nog inte ätit ett enda äpple på fem år utan att dela med mig till hunden.

• Man kan resa sig ur sin kontorsstol utan att hunden flyger upp från golvet och säger "vad ska du göra, vad ska du göra?". Ingen följer efter mig ut i köket, ingen tassar omkring i knävecken på mig.

• Det är inte blött på tamburgolvet där vattenskålen står.

• Jag borde gå ut på morgonpromenad, även utan honom. Vad ska man annars göra klockan 09:00-10:00 varenda förmiddag? Det är inte ett dugg roligt att inte vara tvungen att gå ut. Jag trodde att det skulle vara skönt att slippa - men det är tvärtom.

Listan är oändligt lång. Vi saknar Frodo så otroligt mycket. Det gör ont i kroppen, så mycket saknar jag honom. De här snart tre veckorna som gått sedan den allra första sorg-och-saknad-och-sjukdomsperioden var över har jag knappt jobbat någonting. Jag svarar på mejl, jag går på möten, jag försöker jobba undan men det är som om hjärnan går på sparlåga. Inte förrän häromdagen har jag känt att jag kan vara kreativ och intellektuell, jag har snarare känt mig korkad.

 

Vi har fått låna Dea och Fanny en hel del under den här månaden och det har varit väldigt bra. Jobbigt också, för att man påminns om vad man gått miste om - men helt klart värt det. Jag är oerhört tacksam mot Andreas, Bitte och Jari som helt utan förbehåll har lånat ut sina hundar till oss! Och vi har fått flera andra erbjudanden också, av vänliga hundmänniskor.

 

Igår och idag har jag plockat i ordning alla Frodos saker. Fasansfullt jobbigt. Jag grät så jag knappt såg vad jag höll på med och hade lust att bete mig som en liten unge i trotsåldern och bara kasta allting hårt i golvet och skrika högt. Varför ska jag sitta här och tvätta hans koppel, halsband och selar? Varför ska jag lägga undan hans spårpinnar, spårlinor, sökrullar och tjänstetecken?

 

Hur kan det få vara så orättvist att inte vi fick ha honom kvar?! Det har tagit tid för mig att fatta att det är på allvar, för alltid, för all tänkbar framtid. 

 

Vi lade ner blod, svett och tårar på den där hunden! Vi engagerade oss så enormt mycket. Vi spenderade timtal varenda dag med olika slags träning för att få honom dit han var när han dog. Men det är som om vi sådde och aldrig hann skörda. Eller snarare: vi hann skörda också men trodde nog att vi skulle hinna njuta så mycket längre av våra ansträngningar.

 

Jag hade just anmält oss till våra två första söktävlingar. Mitt sökgäng peppade mig massor och de skulle följa med som hejaklack. Två svindyra tävlingar var det i april och i juni. Om det gick bra var målet att jag skulle hinna få godkänt i både appellklass och lägre klass innan höstens väder gjorde att det inte längre hölls några tävlingar.

 

Jag trodde verkligen på oss! Frodo var enormt duktig och vi fick jämt beröm av dem som besökte vår sökgrupp och av instruktörer - jag är HELT SÄKER på att nu var vi redo och skulle klara det här.

 

Jag fick skriva och avanmäla oss (nej, man får inte tillbaka pengarna) och fick ett mejl där de beklagade. Ändå har jag flera gånger efteråt tänkt "Men den där tävlingen, den ligger bra till - kanske ska jag och Frodo anmäla oss till den?" när jag sett något utannonseras. Det är som att det inte går in i huvudet att jag kommer att få vänta åratal innan jag kan träna och tävla i sök igen.

 

Det var bland det allra bästa och roligaste vi gjorde, han och jag. I söket var vi verkligen ett team! Jag minns i detalj hur han såg ut på söndagen några dagar innan han dog: han hade gjort ett makalöst träningspass i Runbyskogen där det var klurigheter på ena sidan stigen (folk på klippblock eller nere i skrevor) och jobbig terräng på andra sidan stigen (brant litet berg med mängder av stenbumlingar). Han gjorde åtta skick och ett tomslag och han var så suveränt duktig. Även på en av figgarna som han inte hittade - han kom in och liksom frågade mig om råd, men jag skickade ut honom igen och det är klart att han ALDRIG slutade leta. 

 

När vi gick därifrån tillbaka till bilen så gratulerade de andra tjejerna oss och sa att NU MÅSTE DU TÄVLA, Mona! (Det var därför jag anmälde oss samma kväll, några få dagar innan det för alltid var försent.) Frodo hade tungan ner till knäna och jag klappade om honom sådär lite hårdhänt som han gillade och sa "Har du dålig kondis, kompis?", på skämt, för hur kunde jag veta att han var dödssjuk och i själva verket hade ansträngt sig långt, långt, långt över vad de flesta människor skulle drömt om att göra - med ett hjärta som (kanske) inte ens orkade slå med full kraft? Ni förstår ju vad jag har ångrat de där orden...

 

Men när det här hände, visste jag inget om vad som väntade. Vi gick ner mot bilen och Frodo var SÅ stolt. Jag säger inte det för att förmänskliga utan för att jag lärde känna honom utan och innan: efter ett sånt här pass fick han så mycket beröm, klappar, godis och dunkningar så han brukade skjuta fram bröstkorgen och lyfta huvudet och se lite mallig ut. Och lugn och varm och glad på ögonen. Som att han VISSTE att nu hade han varit duktig och matte var glad över hans insats. J

Jag är så glad att hela den där långa skogspromenaden efter söket gick jag och berättade för honom hur nöjd och stolt jag var över honom och hur duktiga vi var tillsammans. 

//Mona