Jag har fått ett brev från djursjukhuset Albano att vi kunde komma och hämta Frodos aska. Vi har dragit oss för att göra det, men idag har det gått exakt en månad sedan Frodo dog och nu var det tvunget att hämta askan.
Vi körde dit och blev plågsamt påminda om hur skrämmande det var förra gången vi var där - den där onsdagskvällen när vi trodde han hade ätit något dumt och hade ont i magen, men visade sig ha något fel på hjärtat istället. Det var samma personal som den gången och allt var sig precis likt.
Jag gick fram till receptionen och sträckte fram brevet, behövde inte ens säga något. Jag blev ombedd att vänta lite vid sidan, ifred från alla de andra, och så gick receptionisten iväg till något lager. Det tog ganska lång tid men sedan kom hon tillbaka med en vit kartong där det stod både mitt och Frodos namn.
Hon räckte mig kartongen och jag blev förvånad över hur tung den var. Jag hade inte trott att det skulle bli mycket aska kvar efter vår hund. Jag passade på att fråga om omduktionsprotokollet och hon förklarade att det brukar ta lång tid. Hon hade kollat och de hade tydligen en preliminär slutsats men ville inte berätta den eftersom den var just preliminär. För tillfället analyserade man de mikroskopiska vävnadsproverna, sa hon.
Jag har ändå inget bråttom, jag kan vänta.
Sedan åkte vi hem i regnet, jag med en tung vit kartong i knäet. Så fort vi kom hem öppnade jag förpackningen och plockade ut en fin, enkel träurna. Det hade jag inte trott! Jag föreställde mig att vi skulle få hans aska i en liten papplåda...
Jag hade köpt rosa nejlikor, mina favoriter, och knipsade av en fin stängel som jag lade på urnans lock. Sedan ställde jag den i min bokhylla i arbetsrummet, där det får stå tills vidare. Vi har inte riktigt bestämt oss om begravningen och jag tycker inte att det känns så viktigt heller.
Det viktiga är att jag fick ta hem honom, hem till oss, en sista gång. Att han är hemma med sin familj igen.
//Mona
Kommentera