Men så fort vi lekte med bollen eller gick på promenad gick det bra. Utomhus fanns inte alls den där irritationen.
Vi delade på hundarna och lät Alea sitta med mig i arbetsrummet medan Frodo fick vara i resten av huset. Skönt för valpen att slippa monster-Frodo, tänkte vi. Men tror ni inte att hon satt vid dörren och pep i en timme för att få komma ut i resten av huset? Och låg med nosen mot dörrspringan och sniffade efter Frodo som var på andra sidan?
Till slut orkade jag inte höra gnället mer utan öppnade dörren. Det var helt odramatiskt och hon blev inte dödad eller lemlästad. Visserligen såg hon till att hålla sig på behörigt avstånd hela tiden, men hundarna låg i samma rum och halvsov (med ett vakande öga på varann).
När Sara i februari bokade in att åka till Jönköping tre dagar över Valborg och Förstamajhelgen hade hon kollat om hennes föräldrar kunde vara hundvakt. De hade såklart sagt ja, men redan då hade Saras mamma varit i så dåligt skick att man misstänkte att hon nog inte skulle orka med en spattig liten valp. Vi fick frågan om vi kunde vara reservhundvakter och svarade ja. Då visste vi ju inte att Frodo skulle ha så svårt att acceptera Alea och naturligtvis begrep vi inte hur sjuk Saras mamma var.
Så trots att det inte riktigt klaffade mellan våra hundar skulle vi alltså ha Alea här i tre hela dagar - med övernattning - och vi bestämde att nu skulle de helt enkelt få vara tillsammans för det går inte att leva med stängda dörrar i huset.
Det första som hände, innan Sara ens åkt, var att Frodo rusade fram och visade tänderna mot valpen. Kul. Nu hade hon fattat att Frodo vill att hon plattar till sig och att han får lukta på henne. Sedan var den saken utagared för hans del - Alea däremot såg till att hålla sig en bra bit ifrån honom.
Men bollar är ju oemotståndliga! Det tog inte lång stund innan de kunde leka med bollen (läs: Vi kastar bollen, båda hundarna rusar efter den, Frodo tar bollen och båda hundarna vänder tillbaka). Vi gick flera promenader och då gick de faktiskt parallellt med varann! Allt som Frodo nosade på skulle Alea nosa på. Någonstans där lossnade det. Även inomhus gick det bra, om än inte så vi riktigt kunde slappna av. Tur nog är inte Frodo så noga med sina grejer, så det gör inget om valpen tar hans märgben eller leksaker eller om hon blir klappad av oss. Maten delade vi noga på och det var inget tjafs om den heller.
Som ni ser, så var hon ju inte direkt livrädd för Frodo. Tvärtom, hon var som en blodigel - förföljde honom exakt hela tiden. Han noterade henne men struntade i henne. Man kan inte säga att de lekte ihop men de höll sams.
Den andra dagen kändes det som att vi kunde slappna av lite mer. De hade sovit lugnt hela natten och höll sams när jag plockade fram frukosten, Alea förföljde Frodo genom hela huset och han sa ingenting. Vi tränade och lekte och promenerade för att hålla dem sysselsatta - och Alea som inte är van vid fullt så mycket motion och stimulans var nog bra trött på kvällarna.
På söndagen, den tredje dagen, gick jag på sökträning med Frodo och då fick Alea vara kvar hemma. Jag var ganska mör på träningen, för Alea hade fått för sig att vakna vid fyrasnåret när solen gick upp... Jag hade inte fattat att Sara låter hunden sova i en bur, så jag vågade inte låta henne springa omkring själv i huset (med Frodo!) utan bevakning. Oj, vad trött jag var sedan.
Hon är ju ganska tuff, den där schäferbruden...
På det hela taget gick de där tre dagarna mycket bra. Inget bråk, nöjda hundar. Det var nog mest jag och Janne som var trötta av anspänningen. Förhoppningsvis kan Frodo och Alea bli goda vänner, eftersom de gillar ungefär samma saker. Frodo har ju också lättare att gilla hundar som är enkla att avläsa - som schäfer och andra raser med öppna, rena ansikten och inte så mycket fluffpäls.
På måndagen var det lugnt och märkligt tyst. Vi hade passat Jessie veckan innan och sedan Alea i flera dagar. Egentligen skulle vi passa Jessie igen på måndagen men vi var rätt trötta av långhelgen och då fick Bitte ta med sig Jessie till sitt jobb. Men redan vid sextiden på tisdagsmorgonen kom hon sedan och lämnade Jessie hos oss för några dagar.
Ojojoj, vad glad Jessie var: först hoppade hon som en galning på mig och sedan studsade hon på barnen när de gick upp för att äta frukost. Frodo var överlycklig! Efter det hade vi lilla prinsessan här hela tisdag, onsdag, torsdag och större delen av fredagen. Jari hämtade henne på fredagseftermiddagen och då studsade hon lika glatt mot honom som hon gjort mot mig några dagar tidigare. Man kan nog lugnt säga att hon gillar sina hundvakter!
Joel med en trött Jessie som tycker att hon kan leka lite till trots att hon redan lekt massor.
Kom igen, Joel, kasta! (Jessie har lånat Frodos gamla halsband, eftersom hennes eget hade ett trasigt snäppspänne.)
Jessie med frisbeen och Frodo (som fångar den och låter henne ta den...).
Jessie och Frodo fick varsitt märgben. Hon åt upp sitt fortare än vad han gjorde. Sedan tog hon hans märgben och bar runt på det ett tag. Slutligen gick hon fram och delade det med honom. En lång, lång stund stod hon och gnagde tillsammans med honom på samma ben! Jättegulligt.
En annan dag hade vi blodpuddingsjakt i trädgården.
Jessie på samtliga bilder.
När Jari åkte iväg med Jessie var det som om luften gick ur hela huset här. Frodo älskar ju att ha Dea eller Jessie hos sig. Nu gick han och lade sig på sin fotpall och sov gott, så lite jobbigt är det kanske ändå att ha gäster.
//Mona
Kommentera