Oj, vad tiden går fort! Här kommer bilder från en lång promenad som jag och Frodo tog den 20 april, runt de tre golfbanorna här i Rotebro. Jag tog med mig kameran trots att den väger mycket, för jag retar mig på att den inte tar fullt så bra bilder som jag hade hoppats - och jag är ÖVERTYGAD om att det har att göra med inställningar och min egen kunskap, inte kameran.
Sollentuna golfbana.
Jag och Frodo går alltid i utkanten av golfbanorna, där det inte är perfekt gräs, så att ingen ska bli sur.
När man har passerat Sollentuna golfbana kommer man fram till vårt elljusspår, men den här gången fortsatte jag ytterligare en bit fram till Överby ridskola. Alla vet vilken ridskola man menar, om man säger "vid den rutiga bilen på Stäketleden"...
Hästarna har den starkt trafikerade Stäket-/Rotebroleden på ena sidan av hagen, ridskolan på den andra, och en gångbro rakt över hagen.
Undrar om de har ett kul liv? Bilar överallt - och när de slipper hagen så tvingas de stå ut med att ha en människounge på ryggen.
Fy vilken ful frisyr - hästen kan vara glad att den inte ser sig i spegeln!
Frodo vänder alltid demonstrativt bort huvudet när vi kommer förbi hästarna - ungefär som att de inte finns om han inte ser dem. Han är inte förtjust i hästar. Inte rädd heller, men han skulle aldrig gå fram till staketet frivilligt.
Vi gick över gångbron och kom fram till Överby kvarn.
Kolla vad söt han är! Ser ju ut som att han ler!
Kvarnstenar omgjorda till bord.
Utsikt över Gillbo, vårt bostadsområde (även om vi bor så långt bakom dessa hus som man kan komma innan järnvägen). Tänk vad fantastiskt vackert det måste varit för mjölnaren att stå här för hundra år sedan och bara titta ut över ängarna och sina få "grannar" på Gillberga gård långt, långt borta.
En av vingarna har brutits av i vinter och ramlat ner.
Frodo med sitt extra nackskinn.
Det här blev ju ett fint porträtt!
När jag tog bilden av gullvivorna, sittandes på huk, ramlade jag baklänges ner i slänten. Frodo rusade genast fram och slickade mig i ansiktet (jag hade inte gjort mig det minsta illa). Ibland visar han verkligen medkänsla.
Kvarnstugorna, kvarnen, gården.
På väg hem hittade vi den här söta gråa hästen i en hage nedanför Överby gård.
Vårens första tussilago.
En kråka på Rotebro golfbana, nere vid ån.
När jag var liten sjöng vi en sång om en bonde och en kråka och hejom fejom fallerallera - men den verkar inte ungarna nuförtiden känna till. Jag tyckte jättemycket om den sången för den var lite läskig; bonden sköt ju den stora kråkan och byggde allt möjligt av kroppen...
//Mona
Kommentera