Bläddrar i almanackan för att se vad som egentligen hänt sedan jag skrev senast. Jobb, jobb, jobb. Och väldigt mycket hunddagis! Dea bodde här nästan en vecka och i övrigt har det varit en hel del Jessie-dagar.
Min prao Katja.
Jessie med Frodos nya leksak "Safestix", som ska vara en ersättning för skogspinnar. Den här kan man inte göra illa sig på.
Jessie passade på att kolla att det verkligen var en säker och bra leksak... Knäppskallen! Hon var helt fixerad vid den där rosa pinnen, sprang runt med den hela tiden och lät inte någon annan leka med den.
Frodo mår toppenbra av att ha dem här, det märks. Han blir lite snällare och mjukare mot oss, som om han vinnlägger sig om att vara gullig för annars klappar vi bara på tjejerna (som ju ÄR mysigare, något annat kan man inte påstå). Han tycker det är kul att ha några att leka med.
Lite tråkigt är det att när Jessie är här så är det alltid vanlig arbetsdag och jag har fullt upp med jobbet. Det blir ju inte alls samma sak som att ha henne här på helgen, åka till skogen, hinna träna något eller låta hundarna springa lösa någonstans. Allting är bara vardag och vi har inte alls samma tid för hundarna som om det vore på helgen. När Dea är här så sover hon över, så då hinner man åtminstone mysa lite - men inte heller hon får riktigt så mycket träning som man skulle önska.
Både Jessie och Dea har dock fått springa med Joel och Janne i skogen, en halvmil, eftersom vår egen hund inte pallar det just nu. De verkade tycka det var jättekul! Särskilt den sista gången var Jessie och Joel helt slut efteråt, för då hade de tävlat i uppförsbackarna - och BÅDA är ruggigt snabba... Mindre kul för Janne som satt fast i andra änden av midjekopplet och var tvungen att försöka hålla jämna steg med de två "ungdomarna".
Jag beställde leksaker från nätet. Dels den där rosa pinnen, som alla hundarna visade sig älska. Det var en riktigt bra investering. Dels den här bollen som jag har sett många hundar ha på brukshundklubben, på tävlingar och på foton av andras träning. Madde och Dennis har såna till Wiper och Satan. Men nej, den bollen är INTE kul. Jessie tittar knappt åt den. Frodo fattar inte vad man menar om man säger "Ge mig bollen!". Det är tydligen inte en boll. Dea tar den för att lägga beslag på den men hon leker inte med den.
Frodo är jätteglad över att ha sin storasyster eller sin lilla systerdotter här, han blir helt fnattig när han ser deras bilar komma.
Det blir inte heller mycket tid till att prata med Tove och Christoffer eller Andreas, för de har också jobb att gå till i sin tur. Men jag tänker att alternativet för Dea är att sitta i bilburen på husses jobb och alternativet för Jessie är väl att vara delvis ensam och delvis rastad av någon granne innan matte och husse kommer hem. Isåfall kan man ju säga att det MÅSTE vara bättre att vara hos oss och ha småtråkigt medan jag jobbar än att sitta ensam hemma eller ensam i en bilbur.
Med tanke på hur galet Jessie hoppar - ända upp i ansiktet på mig - och flinar när hon ser oss, så måste hon ju gilla att vara här. Det är ingen hejd på hennes skuttande och hur hon svassar efter oss. Och Dea likaså, hon ser alltid jätteglad ut och slår så där hårt med svansen som bara hon kan. När jag och Janne åkte iväg i ett ärende en kväll, blev Dea så glad när vi kom tillbaka att hon började pip-skrika. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är ett högt gnällpipigt glädjetjut. Hon har aldrig gjort så mot oss förr, trots att hon alltid "ler" och rusar fram mot oss. Det där pipskriket har jag bara hört henne göra mot Andreas. Jag tar det som en kärleksförklaring!
På dagarna går vi promenader, tränar lite rallylydnad eller dog parkour, leker i trädgården, busar med bollar. Hundarna leker med varann men inte alls så mycket den senaste tiden eftersom Frodo varit så avslagen. Han orkar inte lika mycket, är inte heller så intresserad. Men han är så GLAD att ha de andra hundarna här, det går inte att ta miste på!
Min mamma fick rätt. Frodo är bara stockkonservativ. När han hade sett den här underliga bollen i några dagar så gick den minsann att leka med. Han är så mycket vanedjur! Allt ska vara som det alltid varit.
Dea ligger i gräset i skuggan. Andra gånger lägger hon sig på betongplattorna och solar sig i det heta solgasset - det skulle aldrig vår hund göra.
Så här!
Lilla Jessie är egentligen rätt fullvuxen nu och lika hög som de andra hundarna. Här äter hon gräs vid vår rabarber.
Älsklings-Dean äter gräs medan hon vilar.
Jessie har sällan en chans mot Frodo när vi kastar bollar, men Dea är helt utklassad. Jag tycker lite synd om henne. Ibland kastar jag bollen så att den ska vara omöjlig för Frodo att ta, så att Dea får känna sig duktig också. Hon verkar dock ha så bra självförtroende så det spelar henne ingen som helst roll. Hon kan springa en miljon gånger utan att vinna duellen. Uthållighet!
Jessie i sitt nya halsband, Frodo som pustar ut i skuggan.
"Hej! Jag såg dig inte bakom rabarbern."
Dea tycker inte att det är jättekul med Jessie. Hon håller sig till mig så får de andra två leka bäst de vill.
Jag undrar varför alla tre nosar på marken? Det måste finnas dofter kvar från senaste gången vi lekte Gömma Blodpuddingen.
"Kasta då, matte. Snälla?!" Den här bollen köpte jag samtidigt med de andra leksakerna. Frodo gillar den mycket bättre än den blå med hål i - antagligen för att han har haft flera såna här hela sin uppväxt. Tyvärr råkade jag köpa en large och den är mycket större än de vi hade förut. Jessies blick!
En söndag när vi bara hade Frodo och Dea åkte vi till Rosersberg för att släppa dem i hundrastgården, men den var upptagen. Då åkte vi vidare till slottet, där det finns en fårhage (utan får) som man får släppa hundarna i. När vi kom dit så insåg vi att vi inte kunde gå in trots att hagen är helt enormt stor, för fyra människor stod vid grinden och glodde på sina lekande hundar som glatt sprang i en härlig flock och busade. Vi skulle inte kunnat navigera Frodo förbi dem (och hade inte velat heller, med tanke på att deras hundar var lösa).
Det fanns det en liten rottweiler i flocken, typ lika stor som Jessie så det var nog en unghund, och flera andra hundar som var stora. En groenendal tror jag och några andra. Men så fanns det också en sån där otroligt vanlig liten terrier som har stubbig kritvit päls, små korta ben och stabbig kropp. Det finns massor av såna, en av Sveriges vanligaste hundar. De har liksom lite stel lugg och öronen sticker upp som två stela trekanter på huvudet.
Vi stod där och tittade en stund. Jag kommenterade till Janne att det är så tråkigt att inte vi kan släppa våra hundar där utan att vara livrädda. Dea hade man kunnat skicka in, men aldrig Frodo.
De stora hundarna rusade omkring och var rätt buffliga men cirkulerade glatt runt varann. Vi pratade en stund om vad trist det är att man alltid ska behöva förutsätta ett utfall eller något hotbeteende och vad det sabbar när man ska tävla i rallylydnad eller annat. Tänk vilken dröm att ta med sig hunden in i en stor hage med andra hundar och alla leker tillsammans!
Just som vi sa det, såg vi hur den lilla kritvita terriern rusar fram till rottweilern och hugger mot den. Den skriker och slänger sig ner. Terriern fortsätter och rottweilern lägger sig på rygg. Ordningen återställs. (Jag stod bara och gapade.)
Hundarna surrar omkring varann, lite som en mobbningsgrupp på skolgården. Människorna står och skrattar en bit bort. Rottweilern busar och brottas med en annan stor hund, rullar runt i gräset. Terriern springer fram och hugger mot rottweilern igen. Jag vet inte om den tror att den leker, eller vad den håller på med. Den vägrar släppa. Rottweilern skriker. Andra hundar rusar fram. Människorna också, de har insett att det inte är på lek.
Rottweilern ligger på rygg i gräset och fäktar med benen, den vita hunden nafsar och trampar (!) på den. Då kommer den stora groenendalen... Den försvarar rottweilern och går skoningslöst på den lilla vita hunden. En man rusar fram och sliter tag i nackskinnet på groenendalen och försöker släpa bort den medan den klipper hysteriskt med tänderna, mot både mannen och den vita terriern. Den hänger och slänger som en sprattlande fisk i näven på sin husse.
Den vita hunden har blivit biten i magen. Ägarna lyfter upp den och vänder på den, som en bebis, och undersöker den. Alla människorna står i ring och ojar sig. Groenendalen har också blivit biten, påpekar dess ägare, men det är det ingen som bryr sig om. Efter en lång stund går man till bilarna med sina skadade hundar.
Det är knepigt det där med hundar i flock och vilka de klarar av att leka med...
//Mona
1 kommentarer
Eva
02 Jun 2015 21:01
Jösses....de får ju tyvärr skylla sig själva men stackars hundar...jag tolererar aldrig att någon ger sig på någon! Flocken reagerar alltid med att välja sida och oftast ger de sig på den som redan "ligger illa till" .....Axi kan få säga till OM jag tycker att det är befogat!
fina bollar Frodo fått och fina bilder på hundarna!!
Kommentera