Frodo, framför allt

I lördags åkte jag och Bitte till Vallentuna brukshundklubb, där vi fick vara helt för oss själva. Inte undra på... Det blåste rakt igenom kläderna och hela gräsmattan var en enda stor isbit.

 

Vi lyckades dock hitta en plätt där hundarna kunde träna utan att glida isär med benen. Frodo och Fanny fick öva på lydnaden. Ingen av dem är väl någon stjärna på det, men vi får inte ge upp. De som är duktiga på lydnad är ju de som lägger ner massor av tid och engagemang på det. 

 

Båda hundarna har en förmåga att sitta och gapa när de är fastbundna och det inte är deras tur. Tålamod är väl inte F-valparnas starkaste sida!

 

Båda två är också förvånansvärt tråkiga med att sysselsätta sig själva om man har visat att man har en boll. Annars går det minsann bra att springa omkring, leka och jaga varann - men om de vet att man har med sig en boll så svassar de efter en hela tiden istället för att vara med varann.

 

Varje sånt här träningstillfälle är i alla fall bra, för man kan ju inte trolla fram en hund som klarar lydnadsproven - det måste nötas in.

 

-

 

På eftermiddagen kom lilla Alea hit. Frodo är på det hela taget otroligt snäll mot henne eller bryr sig inte om henne alls. Han sniffar en hel del, förföljer henne, bjuder in till lek litegrann - men mest ligger han på sin pall och vilar medan han tittar på vad valpen gör. Alea är en rätt tuff liten tjej. Hon drog sig inte för att gå fram och sniffa på Frodos rumpa eller sno åt sig hans märgben rakt framför nosen på honom. 

 

Tyvärr var det någon sak hon gjorde (mikroskopisk, för jag kunde inte se att hon gjorde något alls...) som fick Frodo sur. Han gick fram och skällde på henne så hennes söta små schäferöron flaxade, klippte med munnen som om han hotade henne - och råkade antagligen (ingen av oss såg det fast vi stod och tittade på) träffa hennes öra med sin hörntand för den fick ett litet sår. Alea sprang därifrån och skrek och gömde sig under köksbordet.

 

Frodo försökte följa efter och slicka henne i öronen för att be om ursäkt, men då var hon redan rädd och ville inte låta honom komma fram. Jag tror han blev lite paff över hennes skrik, för han gick och lade sig i vardagsrummet och rörde henne inte på flera timmar sedan.

 

Alea beter sig inte alls som H-, I- och J-valparna som Frodo har träffat: de slänger sig ju på rygg i underkastelse, medan hon försöker springa därifrån istället. Frodo utvecklade en teknik när Jessie var liten, som går ut på att han naglar fast henne med sin stora käft runt hennes hals när hon ligger ner (inte biter, bara håller som en häftklammer) - men när han försökte det med Alea så lade hon sig ju inte platt utan rusade omkring istället. Jag trodde alla hundar alltid betedde sig likadant? Att det var ett universalspråk? Men Alea och Frodo missförstår varann ibland. Större delen av tiden låg de och sov i närheten av varann, så det var nog ingen skada skedd. Och valpen hälsar glatt på alla i familjen och är väldigt framåt av sig.

 

-

 

På söndagen tränade jag och Frodo sök i tre timmar. Jag ska inte orda för mycket om det, men jag MÅSTE bara få berätta om den norska sökrullen. Frodo testade ju den i vår trädgård och fattade absolut ingenting. Jag hade mycket låga förväntningar när jag åkte till träningen på söndagsförmiddagen. 

 

Frodo gjorde sju skick och det första blev han frustrerad när han inte fick en lösrulle, utan figgen istället petade in halsbandsrullen i munnen på honom. Det andra skicket väntade han på att figgen skulle peta in rullen i munnen på honom!!!!!!!! Jo, det behövs så många utropstecken! Han hade REDAN fattat! Och det tredje till det sjunde skicket så behövde figgarna bara dingla med halsbandsrullen så böjde han sig själv ner och tog den. Är inte det imponerande? Han allra första gång i skogen med sökrullen och han fattar redan! Helt otroligt vad han är lättlärd (ibland...). Jag är jätteglad för det.

//Mona