Frodo, framför allt

I ån bor en bäver som jag väldigt gärna skulle vilja se. Den gnager ner lövträden utmed hela ån. Jag har förr om åren spanat på bävrarna i Väsbyån förgäves; det är skygga djur och även naturfotografer brukar ha svårt att få syn på dem. Nu vill jag se den bäver som bor här - kanske den är släkt med bävern i Väsby för det är ju samma vatten, den kanske bara har simmat hitåt och byggt sig ett eget bo.

 

Det som stör mig så kopiöst är att Janne har sett bävern och fotograferat den med sin mobil! Han som inte ens kollar efter vilda djur. Frodo hade dragit ner mot ån och där låg en bäver och simmade i godan ro.

 

När jag är ute med hunden så markerar han enormt tydligt på vissa ställen utmed ån. Han liksom profylaxandas, ni vet så där puffande och djupa andetag. Han drar in dofterna och smakar på dem som vinkännare gör. Ibland är det spår på marken, ibland är det gnagmärken i ett träd i närheten. Ibland ser man inget alls, men det är uppenbart att hunden VET att bävern har varit där. Han står och glor ner i vattnet.

 

-

 

Frodo är oftast skrattretande dålig på att upptäcka rådjuren som står i grannarnas trädgårdar. Han märker dem först när JAG stelnar till och stirrar på dem. Ibland undrar jag om han har ett gravt synfel... Inte springer han efter dem heller. Sist han upptäckte ett rådjur i en villaträdgård så reste han ragg och skällde på det arma djuret, tills jag sa "Nu går vi!". Då gav han sig. Vet inte om han tycker de ser läskiga ut, eller vad det är med honom.

 

Häromdagen gick vi runt i området och jag upptäckte ett väldigt fint gammalt hus mitt bland alla nya. Det fanns även ett litet uthus på tomten, snett och vint och inte särskilt väl omhändertaget. Framför det lilla huset stod den vackraste trädgårdsstaty jag någonsin sett: ett smäckert rådjur, alldeles verklighetstroget, med små söta horn och enorma bruna ögon. Djuret var placerat så man såg hela kroppen och dess huvud var vridet mot betraktaren. Jag gillar verkligen inte trädgårdstomtar och lysande pingviner (folk i området har såna) men det här var otroligt fint.

 

Tills statyn blinkade åt mig. 

 

Då först insåg jag att det var ett livs levande rådjur som stod fullständigt stilla och iakttog mig och Frodo. Hunden däremot fattade absolut ingenting. Vi var kanske 15 meter från rået och han visade inte med en min att han kände lukten av henne.

-

 

Idag när vi gick nerför Allévägen som är en av de mer trafikerade vägarna i området, stelnade Frodo till och vädrade. Jag kunde inte se något, så på korkat människovis sa jag "Nej, det är inget här!". Tänk att jag aldrig lär mig.

 

Klart att hunden vet bättre. En stor bruksschäfer står helt lös inne i en trädgård och glor på oss. Följer vartenda steg vi tar. Sedan springer den genom trädgården, rakt genom ett buskage in i en annan trädgård som vi måste passera. Den skäller. Till slut skäller den tokmycket. Jag blir rädd. Den ser ut som en polishund i mina ögon. Jag vill bara springa därifrån.

 

Den springer mot tomtgränsen - där finns inget staket, inga buskar, inget alls mer än en brevlåda! - och skäller som en idiot mot oss. Vi har just passerat den (med bultande hjärta för min del) då den får för sig att rusa ut i gatan och förfölja oss. 

 

Då fick jag nog. Vände mig om och bara vrålade så det hördes över hela Gillbo: "BACKA! BAAAAACKA! BORT, BORT!". Då lommade den tillbaka till sin tomt, eller vems det nu var, för den verkade ju ströva fritt mellan trädgårdarna.

 

Och Frodo då? Han morrade inte på hela tiden, reste inte ragg, skällde inte en enda gång, bröstade inte upp sig, slet inte ens i kopplet. Jo, ni läste rätt. När jag inte vrålade åt schäfern så gick jag nämligen med honom tätt intill mig och sa "NEJ, nej, nej. Glöm det. NEJ" i låg malande röst. Och han gjorde faktiskt ingenting mer än att kasta snabba blickar på hunden och sedan på mig.

 

Jag kan knappt fatta det. Undrar vad jag gjorde denna gång som jag inte lyckas med andra gånger? Eller om han genomskådade schäfern på ett sätt som inte jag kunde? Jag skulle vilja veta vad Frodo luktade sig till: om det var en tik eller hane, om den var ung eller gammal, om den var rädd eller arg. Jag har ingen aning, men någonting gjorde ju att Frodo valde bort att ta strid med just den hunden, just den här gången. Undrar om jag hade någon del alls i det?

//Mona