Frodo, framför allt

Ja, ni fattar ju att jag totalt tappade lusten att skriva här. Egentligen skulle jag vilja hoppa över det här inlägget helt och hållet, men det går ju inte heller. Det bara MÅSTE skrivas, helt enkelt. 

 

I veckan som gick hade vi lilla busfröken Jessie här och det hela avslutades med en minnesvärd övernattning mellan onsdag och torsdag. På torsdag förmiddag - när jag var rätt trött efter en natt med för lite sömn - kom Tove och hämtade prinsessan. Jag gick in på min blogg och skulle skriva ett lustigt inlägg om hundarna. Men så kollade jag Facebook först och höll bokstavligen på att skrika rakt ut när jag läste Evas inlägg. Fast jag satt ensam i huset - med Frodo förstås - och ingen ändå skulle höra mig. NEJ! NEEEEEEEJ!

 

Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Det är helt, helt obegripligt och så fruktansvärt sorgligt. Jag är så himla ledsen för Evas skull och för Figos förstås, och för egen del med även om det naturligtvis är underordnat. Och jag vill verkligen inte skriva det här inlägget alls, för jag kan ändå inte säga något som låter vettigt.

 

Vi är så väldigt, väldigt ledsna och tagna hela familjen. Och vi inser naturligtvis att alla de där gångerna som Frodo gjort idiotiska hopp rakt ner från bergskanter, från höga klippblock, över bäckar, i sankmark, på klipporna på västkusten, över stockar i svampskogen - alla de där gångerna då man står med hjärtat i halsgropen och tänker "NEJ, galning! HOPPA INTE DÄR!" och så drar man snart efter andan och tänker "Hur är det möjligt? Han klarade det. Näe nu får han banne mig gå snyggt här bredvid mig om han inte kan bli lite bättre på att kalkylera risker!" men så skuttar han glatt omkring, springer sin egen väg, ser så glad ut, gör sina galna hyss och våghalsiga stunts - och så är man så lycklig för att han lever ett fritt och gott liv. 

 

Och så måste jag fortsätta tänka på Figo också, för han var en så stor, stark, frisk och vacker hund och han levde ett lika galet och roligt liv som vår egen hund där han sprang omkring i Hjortkvarns fina trollskogar. Kära, fina "Herr Svart" vad vi kommer att sakna dig. Du anar inte.

 

//Mona och Janne och brorsan Frodo och alla pojkarna